Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCILLA skil3a2, stundom ʃil3a2 l. 40 (sci`lla Weste), r. l. f.; best. -an; pl. -or (Strindberg Blomst. 11 (1888) osv.) ((†) -er CvLinné).
Ordformer
(scilla 1758 osv. squilla 1871)
Etymologi
[jfr t. scilla, eng. scilla, squill (ä. eng. äv. squilla), fr. scille, squille; av lat. scilla, squilla, havslök, av gr. σκίλλα, havslök, av ovisst urspr.]
bot.
1) (numera mindre br.) (den i medicinen använda) växten Urginea maritima (Lin.) Baker (som förr hänfördes till släktet Scilla Lin.), havslök, sjölök. Holmberg 2: 742 (1795). Dalin (1871).
2) växt tillhörande släktet Scilla Lin., blåstjärna; äv. koll. CvLinné (1758) hos Loefling Resa Föret. 7. Snödropparna har redan haft sin tid och även krokus och scilla. Siwertz Förtr. 232 (1945).
Ssgr (till 1): SCILLA-LÖK. (mindre br.) lök (se d. o. 2) av havslök. Wirgin Häls. 3: 310 (1933; ss. råttgift). —
-ROT. (†) = scilla 1. Pfeiffer (1837). ÖoL (1852). —
-VIN. (†) (ss. urindrivande medel använt) vin tillsatt med bl. a. havslök, sjölöksvin. Björkegren 2503 (1786). Dalin FrSvLex. 2: 453 (1843). —
-ÄTTIKA. (†) sjölöksättika. Linderholm 2: 298 (1803). Dalin FrSvLex. 2: 453 (1843).
Ssg (†): scillaättike-mjöd. sjölökshonung. Linderholm 2: 258 (1803).

 

Spalt S 1442 band 24, 1965

Webbansvarig