| Publicerad 1966 | Lämna synpunkter |
SEID, sbst.1, m.; pl. -er.
(†) person som är slaviskt l. blint verktyg (åt ngn), hejduk, hantlangare. (K. XIV J.) kände, att den enda utvägen att trygga sin ställning och grundlägga Sveriges oberoende och lycka var att sluta sig nära de legitima konungarne och omfatta folkens sak, under äfventyr att i motsatt fall ådraga sig en blodig hämnd och samma öde, som vi hafva sett drabba alla Napoleons seider. MinnSvNH 6: 33 (1855). Dalin (1871).
Spalt S 1727 band 25, 1966