Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEIGNEUR senjœ4r l. -ö4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(seigneur 1729 osv. seignör 1806. senjör c. 1809. signeur 1688. signieur 1681)
Etymologi
[jfr t. o. eng. seigneur; av fr. seigneur, av lat. senior (se SENIOR). — Jfr GRANDSEIGNEUR, MUNSJÖR, SEIGNEURI, SEIGNEURIAL, SIRE]
(ss. titel för) innehavare av ett feodalt län l. gods (feodalherre, vasall) l. adelsman av hög rang i Frankrike i ä. tid; äv. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) allmännare: (ss. titel för) hög l. förnäm herre (särsk. adelsman). VRP 1681, s. 74. (10 juni begrovs) handelsmans signeur Hendrich Withfothz hustro. BtÅboH I. 11—12: 215 (1688). Se hvilken dråplig quadrille! / Se den Seigneuren / Med spratlande vador. Lenngren (SVS) 2: 184 (1796). Näst efter facklorna en ung seigneur / sin svarta hingst i maklig passgång rider. Sturzen-Becker 6: 8 (1868). På slotten i landsorterna (i Sverige) sitta .. (på 1600-talet) seigneurer, som litet akta arbetet på åkern, utan mera akta på skatter och räntor. Strindberg SvFolk. 2: 321 (1882). HT 1953, s. 348 (om förh. i Frankrike på 1700-talet). — särsk. (numera föga br.) bildl.: framstående person, herre, pamp o. d.; särsk. i uttr. spela seigneur, spela herre. Literaturens stora seigneurer. Cygnæus 1: 41 (1848). Spela seigneur med en stursk gästgifvare. Lilljebjörn Minn. 13 (1874).
Ssg: SEIGNEUR- l. SEIGNEURS-MÄSSIG. (utom i fråga om ä. förh. bl. i vitter stil, tillf.) = seigneurial. Ramsay Barnaår 8: 227 (1927).

 

Spalt S 1729 band 25, 1966

Webbansvarig