Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SERB sær4b, m.||(ig.); best. -en; pl. -er; äv. SERBIER sær4bier l. (numera mindre br.) SERBER sær4ber, förr äv. SERVIER, m.||(ig.); best. -n; pl. =.
Ordformer
(serb 1885 osv. serber, sg. 1880—1943. serber, pl. 1850 osv. serbier 1837 osv. servier 1830—1856)
Etymologi
[jfr t. serbe, eng. serb, fr. serbe, sengr. σέρβιοι, pl.; av serb. srb, besläktat med sorb. serb, person tillhörande folkslaget vender, ry. paserb, styvson. — Jfr SERBISK, SERBO-, SERVIANSKA]
person (i sht man) som tillhör det sydslaviska folk vilket utgör huvudbefolkningen i Serbien (östra delarna av det nuv. Jugoslavien); särsk. i pl. best., om detta folk. Runeberg 3: 271 (1830). Sitt språk skriva kroaterna med latinska bokstäver, och de tillhöra den romersk-katolska kyrkan. I dessa två stycken skilja de sig från serberna, som äro grekiska katoliker och följaktligen nyttja det cyrilliska (”ryska”) alfabetet. Nordenstreng EurMänRas. 206 (1917). Schulze Emigr. 130 (1930).
Avledn.: SERBINNA032, f. [jfr t. serbin] (numera föga br.) serbiska (se d. o. 1). LdVBl. 1890, nr 134, s. 3.

 

Spalt S 1971 band 25, 1967

Webbansvarig