seskvi- | SAOB

Publicerad 1967

SESKVI- säs1kvi~ l. ses1-, l. (i ssgn SESKVI-TÄNDSTICKA) 30~.

Ordformer

(äv. sesqui-, sesqvi-)

Etymologi

[liksom t., eng. o. fr. sesqui- av lat. sesqui-, av ett ä. (icke anträffat) semisque, av semis, halv, hälft (till semi-, halv; se SEMI-), o. -que, och (jfr got. -uh, och, gr. –τε ι ὅστε, som, sanskr. ca, och), till den rot som föreligger i VEM]

i ssgr, betecknande att en o. en halv enhet av ngt ingår i viss storhet l. att viss storhet innehåller en halv gång mer av en enhet än vad som vanligen l. i vissa jämförda storheter är fallet l. betecknande att två beståndsdelar ingå i ngt i förhållandet 3: 2.

Ssgr: SESKVI-ALTERA -al4tera, r. l. f.; best. -n; pl. -or. [jfr t. o. eng. sesquialtera, fr. sesquialtère; av nylat. sesquialtera (näml. ratio l. proportio l. dyl., dvs. proportion), f. av lat. sesquialter, halvannan, till alter, (den) andre, avledning av den stam som ingår i alius, annan (se eljest)] mus.

1) i mensuralmusik: gm bråktalet 3/2 angiven proportion (se d. o. 4) innebärande ett med hälften ökat tempo, varigm halvnoterna sammanfattas till snabbt flytande trioler; förr äv. om not med ett med hälften förlängt tidsvärde. Envallsson (1802). SvUppslB (1935).

2) (i skildring av ä. musikteori) om kvintintervall (med förhållandet 3:2 mellan tonernas svängningstal). SvUppslB (1935). jfr: Sesquialtera .. (dvs.) latinsk benämning på kvinten. 2NF (1916).

3) i (i sht äldre) orgel: (icke repeterande) tvåkorig stämma sammansatt av grundtonens kvint o. decima (med ett förhållande mellan tonernas svängningstal som tillnärmelsevis är 3:2, eg. 5:3). Wallerius InstrMus. 19 (1717). Anm. till 3. I denna bet. användes hos Sommelius TemplCathLd. 37 (1755) formen sexquialt [sannol. med anslutning till sex, räkn., o. alt]. —

-OXID1004. kem. kemisk förening som innehåller en o. en halv gång så mycket syre per atom av den därmed förenade metallen (l. metalloiden o. d.) som motsvarande oxid (dvs. förening av metall (osv.) med högre valens o. syre); särsk. (o. numera bl., föga br.) om kemisk förening innehållande syre o. metall (osv.) i förhållandet 3:2; jfr -oxidul. VetAH 1828, s. 73. 2NF 38: 272 (1926). jfr 2SvUppslB (1953; angivet ss. äldre beteckning). —

-OXIDUL. (†) kemisk förening som innehåller en o. en halv gång så mycket syre per atom av den därmed förenade metallen (l. metalloiden osv.) som motsvarande oxidul; särsk. om sådan förening innehållande syre o. metall (osv.) i förhållandet 3:2; jfr -oxid. VetAH 1828, s. 68. Schulthess (1885). —

-SULFID1004. [jfr t. sesquisulfid, eng. sesquisulphide] (i fackspr., i sht kem.) sulfid som innehåller en o. en halv gång så mycket svavel per atom av den ingående metallen (l. metalloiden o. d.) som en annan sulfid med vilken den jämföres; vanl. [med tanke på sulfiden P2S, fosformonosulfid, ss. utgångspunkt för namngivningen] om sådan förening av fosfor o. svavel (fosforseskvisulfid, P4S3). jfr: Fosforseskvisulfid. 2NF 8: 959 (1907).

Ssg (i fackspr.): seskvisulfid-tändsticka. [jfr t. sesquisulfidhölzer, pl.] = seskvi-tändsticka. SvSkog. 1208 (1928). —

-TERPEN1004. [jfr t. sesquiterpen, eng. sesquiterpene, fr. sesquiterpène] kem. kolväte (C15H24) med en o. en halv gång så hög molekylarvikt som de enkla terpenerna (C10H16). Widman OrgKemi 89 (1895). —

-TÄNDSTICKA30~020. [kortform för seskvi-sulfid-tändsticka] (i fackspr.) (numera icke i Sv. tillverkad) tändsticka med tändsats innehållande fosforns seskvisulfid; jfr -sulfid-tändsticka. 2NF 30: 765 (1920).

Spalt S 2027 band 25, 1967

Webbansvarig