| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SILENTIUM silän4tsium, stundom -län4si-, ngn gg -län4ti-, n.; best. (tillf.) -tiet.
tystnad; företrädesvis övergående i interjektionell anv., ss. utrop använt vid äskande av tystnad; förr äv. om skyldighet som ålagts part i tvist att icke (muntligen l. skriftligen) uttala sig om sin motpart. (J. Messenius har) thwert emot .. thet Silentium, oss på bådhe sidhor war opå lagt, Udi en trycht book .. om mig och mine Salige framledne Föräldrar .. mycket lasteligen skrifwit. EJöransson Tegel (1617) i ÄSvBiogr. 1—6: 39. Silentium, mina damer och herrar, manade Pensionatskurken. Sjöberg Kvart. 731 (1924). — särsk. (föga br.) språkv. om långvarig paus avslutande en muntlig framställning. Noreen VS 2: 160, 165 (1908).
Spalt S 2337 band 25, 1967