Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SILIKON sil1ikå4n l. si1l-, r. (SvKemT 1910, s. 45, osv.) l. n. (IllSvOrdb. (1964) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -er (SvKemT 1910, s. 45, osv.), ss. n. äv. =.
(i sht i fackspr.) polymer organisk kiselförening (i sht med hög molekylvikt), inom tekniken använd till smörjning, isolering, tätning, ytbehandling o. d.; förr äv. om oorganisk kiselförening utgörande polymer av H2Si2O. SvKemT 1910, s. 44 (om oorganisk kiselförening). Därs. 45 (i pl., om polymera organiska kiselföreningar). Silikoner är ett mellanting mellan plastmaterial och silikater. Radiolex. (1952). Fastän organokiselföreningar varit kända i snart 100 år började kommersiell tillverkning av silikoner (polysiloxaner) först under andra världskriget, närmare bestämt i USA 1943. TT 1956, s. 219.
-GUMMI. [jfr t. silikon-kautschuk, eng. silicone rubber] på teknisk väg framställt gummi vari silikon ingår, kiselgummi. TNCPubl. 26: 9 (1956). —
-SYRA. [jfr t. silikonsäure, eng. siliconic acid] (†) om vissa silikoner som enligt äldre uppfattning kännetecknades av radikalen SiOOH. SvKemT 1905, s. 172. Därs. 1910, s. 60.
Spalt S 2343 band 25, 1967