SIP, f.?; anträffat bl. i pl. -er.
Etymologi
[sannol. av lt. siepe, f., sammanhörande med mlt. sīp, sīpe, m. l. n., till mlt. sīpen, sippra, motsv. (de liktydiga) mnl. sipen, mht. sīfen, feng. sīpian, ä. d. sibe, dan. o. nor. sive samt nor. dial. sipa, gråta (jfr nor. dial. sip, m., gråt); i avljudsförh. till sv. dial. (Gotl.) sipa, sippra (jfr sv. dial. (Gotl.) sip, ställe där vatten sipprar fram), o. till feng. sāpe (se SÅPA, sbst.) o. möjl. rotbesläktat med lat. sebum, talg. — Jfr SAJPA, SEIFEN-, SIBBA, v., SIPP, interj., SIPPRA]
(†) liten bäck l. rännil l. dyl. Att i för Råå och Gräntzemåhl hafwa welatt erkenna nichtige steenar, gruffter, trän, och Sieper (osv.). Stiernhielm (SVS) III. 1: 176 (1655).
Spalt S 2656 band 25, 1968
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
