Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJOKA ʃω3ka2, v.1, äv. SJOCKA ʃok3a2, v. -ade.
Ordformer
(sjock- 1900. sjok- (schok-, siok-) 1897—1923)
Etymologi
[sv. slang o. förbrytarspr. sjoka (ojämnt), sjåka; möjl. identiskt med sv. dial. sjåka, stoja, sv. dial. (Finl.) sjocka (i uttr. sjocka ut, kasta ut med fart), möjl. sidoform till sv. dial. såka, soka, slå, kasta, resp. sv. dial. (Finl.) sucka, kasta, såcka, ge en örfil; av ovisst (möjl. ljudhärmande) urspr.; formen med lång konsonant kan möjl. vara en intensivbildning; med avs. på uttr. sjoka ojämnt jfr sådana uttr. som draga ojämnt (se OJÄMN 3 d) o. sv. dial. stimma ojämnt, (ryckvis) väsnas l. bråka; jfr ASundqvist i NysvSt. 1968, s. 56 ff.]
(vard., numera mindre br.) i uttr. sjoka ojämnt, bråka, mucka gräl, gruffa. Strix 1907, nr 11, s. 17 (1897). Å så kommer den jäkla drullen å schokar ojämnt! Engström Gubb. 3: 46 (1923).

 

Spalt S 2805 band 25, 1968

Webbansvarig