Publicerad 1970   Lämna synpunkter
SKAVEL ska4vel, äv. 32, sbst.2, r. l. m.; best. -n; pl. -vlar (Burman VargFjäll. 60 (1945) osv.) l. -vler (Ymer 1928 osv.).
Etymologi
[sv. dial. skavel, starkt utskjutande vägg i snö l. berg; jfr fvn. skafl, snödriva med skarp kant, brottsjö, nor. skavl, skavjärn, snödriva med skarp kant, brottsjö; till SKAVA, v.; ordet torde i riksspråket delvis vara lånat från nor.]
(i fackspr.) gm vindens inverkan bildad, vågliknande, på vindsidan brant stupande, på läsidan långsluttande formation av hård snö; äv. om liknande bildning med utsträckning i vindriktningen; i sht i pl. Den snö, som faller om vintern (på Spetsbergen) blåser strax ihop till hårda skavler och den nakna jorden träder fram emellan dessa. Ymer 1928, s. 344. Skavler är sannerligen ingenting att längta efter under en fjälltur. FotogrÅb. 1947, s. 22. Även en från luften till synes jämn snöyta kan vara .. uppfårad av stenhårda skavlar. Ymer 1948, s. 260. Därs. 1952, s. 288 (om bildning med utsträckning i vindriktningen). — jfr SNÖ-SKAVEL.
Ssgr (i fackspr.): SKAVEL-FÖRE. (skid)före som utmärkes av förekomst av skavlar. TurÅ 1940, s. 363. —
-ZON. i fjäll: zon som kännetecknas av skavlar. TurÅ 1943, s. 350.
Avledn.: SKAVLIG, adj. (i fackspr.) som kännetecknas av skavlar. HbSkidlöpn. 2: 35 (1932; om snö). Ymer 1937, s. 97 (om fjällsidor).

 

Spalt S 3689 band 26, 1970

Webbansvarig