| Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKIKTA ʃik3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) motsv. SKIKT 1: (sluta sitt skift o. därmed) upphöra med arbetet; jfr SKIFTA, v.1 20. (T.) Schichten .. (sv.) gjöra qwäll, sluta arbetet, skikta. Lind 1: 1333 (1749). (T.) Schicht machen .. (sv.) vända igen att arbeta, skikta. Deleen 678 (1836).
2) (i sht i fackspr.) motsv. SKIKT 3: fördela l. lägga l. anbringa l. utbreda (ngt) i ett l. flera skikt (i ngt); varva (ngt); anbringa (ngt) l. hälla (vätska l. flytande massa) så att det (den) bildar ett skikt (över ngt; se särsk. c); äv. med saksubj.; utom i c företrädesvis dels refl. (med saksubj.), dels i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ning (se särsk. a resp. b). EngSvOrdb. 1012 (1874). Det i passande stycken skurna fiskköttet skiktas .. i de för konsum bestämda kärlen, och mellan skikten läggas, 5 à 10 % af köttets vikt, stärkelse. TT 1898, Allm. s. 117. Vid (inlands-)isens slutliga tillbakagång kunde isälvarna ånyo skikta sand över moränen. Ramsay GeolGr. 2: 225 (1913). Liksom luftmassor av olika täthet skiktar sig i atmosfären .. så beter sig också vattenmassorna. TurÅ 1964, s. 239. — jfr IN-, ÖVER-SKIKTA. — särsk.
a) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr c, d): uppdelad l. fördelad l. indelad l. lagd i ett l. (vanl.) flera skikt, som utgöres av l. bildar flera olika skikt, varvad. Musslans / skal av skiktad pärlemor. Ossiannilsson Ork. 59 (1907). SvGeogrÅb. 1961, s. 11 (om luftmassa). — jfr O-, TUNN-SKIKTAD. — särsk.
α) geol. om bergart l. jordart; särsk.: lagrad (se LAGRA, v.2 2 b) l. sedimentär. JernkA 1832, Bih. s. 208. Nathorst JordH 54 (1888; om sedimentära bergarter). De af isälfvarna under istäcket och vid dess rand afsatta svallade och skiktade grus- och sandaflagringarna bilda de för vårt land så karakteristiska rullstensåsarna och sandmoarna. 2UB 5: 61 (1902). De skiktade kvartsiterna. SvGeogrÅb. 1950, s. 92.
β) (i fackspr.) om växtbestånd, särsk. trädbestånd: uppdelad i vegetations- resp. kronskikt. All vegetation är mer eller mindre tydligt skiktad i höjdled. SvSkog. 227 (1928).
γ) fys. om ljus l. ljuspelare i ett urladdningsrör vid urladdning under visst tryck (”glimurladdning”): uppdelad i skikt av olika intensitet. NF (1890). TMatFysKemi 1919—20, s. 94.
b) ss. vbalsbst. -ning (jfr c, d); ofta konkretare, om förhållandet l. egenskapen att vara skiktad (se a). Man .. (kan se) en tydlig skiktning i .. (firnmassan), härrörande af omvexlande snöfall och smältperioder. Nathorst JordH 413 (1891). Trä synes i allmänhet ej likformigt, utan företer en karakteristisk teckning, dels en koncentrisk skiktning, förorsakad af årsringarna, dels (osv.). 2NF 30: 119 (1919). — särsk.
α) geol. i anv. motsv. a α: lagring (se LAGRA, v.2 2 d), skiktstruktur. JernkA 1827, Bih. s. 9. Om vi spräcka en lerkoka (härrörande från postglacial östersjölera) efter skiktningen, få vi (osv.). TurÅ 1918, s. 198. Utmärkande för de lagrade bergarterna är deras utpräglade skiktning. Gertz o. Grönwall Min. 66 (1923). Genom ständig flyttning av strömriktningen över deltaplanet åstadkommes andra oregelbundenheter i skiktningen. Hadding Geol. 67 (1954). jfr DISKORDANS-SKIKTNING.
β) (i fackspr.) om det förhållandet att ett växtbestånd, särsk. ett trädbestånd, uppdelar sig l. är uppdelat i vegetationsresp. kronskikt. 3NF 17: 1123 (1932). TNCPubl. 43: 102 (1969).
δ) (numera bl. tillf.) konkret: murskift, skift (se SKIFT, sbst.1 5 a), varv. Schulthess 1221 (1885).
c) (i fackspr.) anbringa l. hälla (vätska) så att den lägger l. utbreder sig ss. ett skikt (över annan vätska), få (vätska) att lägga l. utbreda sig ss. ett skikt (över annan vätska) l. att bilda flera skikt (särsk. med olika specifik vikt); särsk. dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a), dels ss. vbalsbst. -ning (jfr b). Skiktas ett lager af rent vatten ofvanpå en vattenlösning af ett ämne, så utbreder sig det lösta ämnet äfven i vattenlagret. TT 1896, K. s. 3. Gäller det skiktat vatten med lager av olika specifik vikt .. bliva .. strömförhållandena mera invecklade. Carell o. Edelstam 185 (1916). Vinden deformerar vattenskikten .. (men) så snart vinden upphör driver vattnet tillbaka, så att skiktningen blir den som fanns innan vinden började. SvGeogrÅb. 1930, s. 190. Bolin KemVerkst. 170 (1942).
d) bildl., motsv. SKIKT 3 d, betecknande att ngt uppdelas l. indelas l. är uppdelat l. indelat i olika skikt, särsk. att ett kollektiv av personer (t. ex. ett samhälle) uppdelas osv. i olika grupper l. klasser o. d.; i sht refl. (med saksubj.) samt i anv. motsv. a o. b. En social skiktning. Rosman BjärkSäb. 2: 364 (1924). För att bedöma .. (räckvidden av en reglering av föräldrarnas barnantal i proportion till väntad nytta för samhället) måste man ha reda på, hur samhället skiktar sig i fråga om intelligensen. NDA(A) 1938, nr 324, s. 4. En ”skiktning” av textilierna i hemslöjdsalster och fabriksvaror. HantvB I. 8. 2: 387 (1940). Byggnadssättet i England (har) medfört en mycket mer utpräglad skiktning av befolkningen i olika socialklasser än vad vi är vana vid här i landet. SocÅb. 1942, s. 178.
B (i allm. till 2 b α): SKIKTNINGS-FOG. (numera föga br.) skiktfog. Erdmann Bergart. 37 (1855). 2NF 8: 709 (1907). —
-KLYFT, äv. -KLYFTA. [jfr t. schichtungskluft] (numera föga br.) skiktfog. Erdmann Bergart. 34 (1855). 2NF 8: 709 (1907). —
-PLAN. [jfr t. schichtungsfläche] (numera föga br.) skiktplan. Erdmann Bergart. 36 (1855). TySvOrdb. 2035 (1932). —
-RIKTNING. geol. riktning vari skiktningen l. skiktfogarna i en bergart o. d. går (gå). GeolFF 1: 43 (1872). —
Spalt S 3974 band 26, 1971