Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKIMT l. SKYMT, sbst.1, n. (2Saml. 13: 6 (1648), VDAkt. 1676, nr 327) l. m. (ConsAcAboP 1: 382 (1648), VDAkt. 1683, nr 245); best. (ss. m.) -en; pl. (ss. n.) = (VDAkt. 1676, nr 327).
(†)
1) skämt. (Lat.) Facetiæ asperæ .. (sv.) Skimpt ther man sticker eller stöter en på sijdan medh. Linc. Gg 2 b (1640). (Lat.) Jocose .. (sv.) Skimtackteliga, medh skimt. Därs. Rr 4 a.
2) skymf; jfr SKIMP, sbst.1 Icke allenest den som iagh i min stadh satt hafwer är skedtt skymptt och spått, vthan och migh. BtÅboH I. 4: 6 (1626). Dauidh och Jöran hafwa tillfogat Didericum Buller ett stort skimpt, och uthi mycket folkz närwaro stött och ryckt Buller ifrån den eena sidan på gatan till den andra, taghit aff honom sin hatt, ij det samma är och Bullers kappa honom affrykt. 2Saml. 13: 6 (1648). Fiscalen bekom .. i befallningh lagligen sökia at ifra (dvs. beivra) den skimpt som Norre CiämnärsRätt, detta Collegium tillfogat hafuer, angående borgaren Bruuns saak. AmirKollProt. 15/3 1675, s. 8. VDAkt. 1702, nr 217.
B: SKIMTE-GÄST. skämtare; gycklare (se d. o. 1); jfr skimtare o. gäst, sbst.1 5 c γ. Linc. (1640; under joculator). (Lat.) Ludio .. (sv.) Skimtegäst, göklare, speleman. Därs. Vu 4 a.
SKIMTAKTIG, adj.
1) till 1: skämtsam l. nöjsam l. pratsam l. dyl.; jfr skämtaktig. (Lat.) Fabulator .. (sv.) En skimptachtigh man .. (t.) Ein Schwätz mann, Merletrager. Linc. Gg 2 a (1640).
2) till 2: skymflig. Spotske och skimptachtige ord. Cavallin Herdam. 5: 148 (cit. fr. c. 1670). VDAkt. 1693, nr 276. —
SKIMTELIGA, adv. [jfr skimtig] till 1: skämtsamt l. kvickt. (Lat.) Facete dictum .. (sv.) Höffliga, skimpteliga sagt. Linc. Gg 2 b (1640). —
SKIMTELIGEN, adv. [jfr skimtig] till 2: skymfligt. At tahla illa och skympteligen om sin Öfwerheet. Brask Pufendorf Hist. 279 (1680). —
Spalt S 4075 band 26, 1971