Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRALNA skra3lna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. skralna (i bet. 1); till SKRAL, adj.; i bet. 2 sannol. ombildning av SKRALA, v.1, efter mönster av andra inkoativa verb på -na (t. ex. KALLNA, MOJNA, MÖRKNA)]
1) (i sht i vissa trakter) motsv. SKRAL, adj. 1 (särsk. 1 a): bli skral(are); jfr SKRALA, v.1 1. Nu har jag börjat med Bantings kur, / Sen jag har märkt att jag skralnat. Sehlstedt 3: 175 (1867). Bombi Bitt svor .. att som en sann blodhund inte släppa spåret därför att vittringen skralnade. Nilsson BombiNick 78 (1946).
2) sjöt. motsv. SKRAL, adj. 1 b, i fråga om segling, om vind: bli skral(are); särsk.: dra sig förligare, bli mer förlig (för segling på viss kurs); motsatt: rymma (se d. o. II); jfr SKRALA, v.1 2. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Vinden har ytterligare skralnat, men lyckligtvis samtidigt mojnat något. Wrangel SvFlBok 378 (1898). Så fort vi kommit utanför hamnen skralnade den redan förut svaga vinden och det började regna. Siwertz Lat. 190 (1924). Rydholm (1967).
Särsk. förb.: SKRALNA AV10 4. [sv. dial. skralna av (i bet. 1)]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: skralna. Sundén (1888).
2) (numera föga br.) till 2, om vind: skralna; särsk.: mojna. Meurman (1847). —
SKRALNA UT10 4. (numera föga br.) till 2, om vind: avtaga, mojna. TIdr. 1887, s. 107. NTIdr. 1899, julnr s. 29.

 

Spalt S 4738 band 26, 1973

Webbansvarig