| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIBENT skribän4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) person som skriver (se SKRIVA, v. 10), författare (se d. o. 1 b), skriftställare; numera företrädesvis: person som (flitigt l. som en mer l. mindre beständig sysselsättning) skriver tidningsartiklar l. tidskriftsuppsatser o. d. i visst (aktuellt) ämne l. i vissa l. en mångfald (aktuella) ämnen (konst, litteratur, kulturliv, fackämnen o. d.); medarbetare i tidning; journalist; äv. (numera bl. mera tillf.) = FÖRFATTARE 1 a (se särsk. a); jfr 2. G1R 24: 383 (1554; om historieskrivare). En gammal Grekisk Scribent Sophocles haar och vthi sina Skriffter giordt emoot Högfärd en märckelig waarning. Grubb 364 (1665). Hos somliga politiska scribenter hafwer jag funnit, at (osv.). Münchenberg Scriver Får. 30 (1725). (Sv.) är du skribent? .. (fr.) écris-tu beaucoup? aimes-tu à écrire? Schulthess (1885). När man i pressen läser om att ”polis med blodhundar förföljer brottslingen” torde vederbörande skribent låtit sin fantasi få lite för fria tyglar. Edström Hund. 45 (1948). (Byggnadsarkitekten) George Nelson .. är en flitig skribent i form- och arkitektfrågor. Form 1949, s. 62. — jfr BLAD-, BRÖD-, DAGBLADS-, FABEL-, HISTORIE-, JOURNAL-, KOMEDI-, KRÖNIKE-, KYRKO-, LEDARE-, PARTI-, PASKILLE-, PROFAN-, PROSA-, ROMAN-, SEKUNDA-, SKANDAL-, TEATER-, TIDNINGS-, ÖRT-SKRIBENT m. fl. — särsk.
α) ngts skribent, person som skriver om ngt l. i skrift behandlar ngt. Kyrkefäderne, sampt och världzlighe tingz skribenter. Girs Edelh. B 1 a (1627). (Akilles) hade haft Homerum til sina gierningars Skribent. Isogæus Segersk. 765 (c. 1700).
β) skribent av l. till ngt, författare av l. till ngt. Baazius Upp. 1 a (1629: til). Tex O’Reilly, den berömda skribenten av sensationshistorier, var (osv.). Lilius VildKrigMex. 55 (1925).
b) (numera föga br.) med pejorativ bibet.: usel skriftställare. Scribent eller Skribent, (dvs.) suddare, dålig skriftställare. Andersson (1857). SvUppslB (1935).
c) närmande sig l. övergående i bet.: person som skriver (så l. så; se SKRIVA, v. 10 e); i sht förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: person som skriver (se SKRIVA, v. 4). Gref Lindsköld var en upplyst Herre, statisticus, vitter, den första skribent, af ett stort snille och med lysande talanger. HSH 7: 198 (c. 1800). Många Skribenters bruk af bokstafven g för ljudet k och j anses såsom oriktigt, och yrkas, att (osv.). Broocman SvSpr. 108 (1810). Vår nuvarande dt-regel .. hjälper oss att skilja den litterate skribenten från den illiterate. Tegnér SvRättstavn. 31 (1887). Man blir inte någon god skribent genom att undvika fel utan genom att ha goda exempel för sina ögon och sina öron. PedT 1958, s. 105.
2) (utom i Finl. numera bl. mera tillf.) person (särsk. elev l. studerande) som skriver (se SKRIVA, v. 13) l. skrivit (i visst ämne), deltagare i (viss) skrivning (se d. o. 5); kriaförfattare; jfr 1. (Ämnet ”Om respirationsorganerna hos olika slag af djur”) anses föga lämpligt att föreläggas flertalet skribenter (i avgångsexamen). PedBl. 1876, s. 73. Det andra profvet (i latin för kandidatexamen) var en på latin författad liten uppsats öfver ett ämne, som skribenten egde att välja bland flere honom förelagda ämnen. Svedelius Lif 301 (1887). En enda missräkning torde utgången av den svenska (student-)skrivningen ha berett vår svensklärare: den att på grund av ett par förargliga stavfel icke få ge mer än Godkänd på en stilistiskt begåvad skribents uppsats, som eljest väl hade förtjänat ett klart överbetyg. ÅbSvUndH LIX. 2: 77 (1940).
(1, 1 c) -IVER. särsk. (numera mindre br.) om iver att verka som skrivare (se d. o. 2 a) l. avskrivare. Det behöfdes .. många fromma och stilla Munkars varma scribent-ifver för att, under loppet af 1400:talet, hindra Svenskan att icke alldeles barbariseras af .. Danska och Tyska Embetsmän, Hanseatiska Köpmän (osv.). Hammarsköld SvVitt. 1: 52 (1818).
Spalt S 4797 band 26, 1973