| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
I. intr.
1) om djur: frambringa ett dovt l. strävt l. entonigt kluckande läte o. d.
a) om fågel: frambringa ett l. låta höra sitt läte som utgöres av ett dovt kluckande o. d.; särsk. om höna som är liggsjuk l. kallar på sina kycklingar, äv. övergående i bet.: vara liggsjuk, vilja ruva; i p. pr. äv. om fågelläte (se β). Skrocka som en Höna. Tiderus GrLat. 118 (1626); jfr 2. När .. (hönorna) sina Ungar hafwa bekommit, äro the fast bekymrade för theras Wälfärd, the ödmiuka sig och i så måtto, at the förwandla sin Lååt, skrocka ynkeligen, loka med sina Wingar. IErici Colerus 2: 178 (c. 1645). Om tigh tycker at för många Höns skrocka i sönder, och tu kant icke tilstädia at the alle skola blifwa Kycklingahönor, så (osv.). Därs. 187. (Hönan) fåfängt efter honom (dvs. den av höken tagna kycklingen) skrockar gällt. Kullberg Ariosto 1: 44 (1865). Cederberg Dimfig. 7 (1887; om duvor). TurÅ 1892, s. 119 (om ripa). I villorna började man redan slå upp dörrarna med skarpa smällar och mata hönsen, som ursinnigt skrockade. Angered-Strandberg Prär. 53 (1898). Hittills hade ”tåcken” (dvs. tuppen i ABC-boken) en och annan gång värpt .., men nu (när jag kunde stava) upphörde han alldeles. Detta sades vara detsamma, som jag såg med våra höns, vilka under någon tid värpte men sedan ”skrockade”. Hörlén GSed. 176 (1914). Fastän mossan .. dämpar ljudet av fotstegen, skrockar tjäderhönan förskräckt och lockar på den oförståndiga .. ungdomen. TurÅ 1925, s. 13. Oterdahl En 117 (1927; om ejderungar). jfr SMÅ-SKROCKA. särsk.
β) i p. pr. i adjektivisk anv., om fågelläte: dovt kluckande o. d. (o. liknande det läte som hörs från höna som vill ruva l. som kallar på sina kycklingar); jfr 2 a, d. Nattskärran kan frambringa flera olika ljud. Om ett av morkullornas läten påminner i någon mån det svaga skrockande kurr-kurr-kurr eller kvorr-kvorr-kvorr eller grut-grut-grut som modern och fadern använder för att locka fram ungarna när de skall matas. Arv 1945, s. 28.
γ) mer l. mindre bildl. (jfr 2). Om det ändå varit någon vildfågelstämning öfver det hela, men det var snarare något af tamhöns, så som han fick gå och sprätta och skrocka efter föda åt huset! Öberg Makt. 2: 15 (1906); jfr 2. Mina förfäder voro alltid lite prästhatare. Erik Karlsson Vase till exempel .. — Det var han som lofvade sin hustru en krona. — Han skrockade, och jag (dvs. Gustaf Vasa) gol. Strindberg NSvÖ 2: 42 (1906).
b) [sannol. utvidgad anv. av a (jfr 2)] (mera tillf.) i fråga om annat djurläte; särsk. om groda: kväka. Grodan skrockade vid retning till fjärde dagen efter infångandet, men kunde sedan ej fås att frambringa någon kväkning. FoFl. 1937, s. 147.
2) [eg. utvidgad l. bildl. anv. av 1 a (jfr 1 a γ, b)] i fråga om andra ljud: ljuda l. låta med ett dovt kluckande o. d.; särsk. (om person): skratta (dovt) kluckande l. med ett (dovt l. skrovligt o.) stötvis frambragt strupljud, klucka av skratt (äv. oeg.); äv.: tala l. säga (ngt) skrattande ett sådant skratt l. med röst l. tonfall innehållande sådant ljud, kackla. Han skrockar och muttlar af välbehag öfver doktorns ”abespil” med bolagsmän (osv.). NSvTidskr. 1883, s. 226. När han hör talas om olyckliga äktenskap, drar sig hans gamla mun i tusen vinklar och han skrockar triumferande: ”Gudskelof, att man ändå haft vett att akta sig för kjoltyg här i verlden!” Hedenstierna FruW 135 (1890). Du skall höra två skratt i de platonska dialogerna: först Sokrates oförbränneliga tysta skrockande, om jag så får säga, som varken hans röst eller hans läppar förråda; men om du lyss noga, skall du bakom det höra ännu ett mycket mera diskret, ett försåtligt skratt. Larsson Id. 10 (1908). Skrockande som en själfbelåten höna (med anledning av en lyckad affär) gick gubben (osv.). Wallbeck-Hallgren VandrEl. 106 (1910); jfr 1 a. Albert då! Släpp mig! skrockade gumman. Hammenhög EoA 149 (1930). Han skrockade litet vid tilltalet, det lät som ett rossligt, förstulet skratt. Moberg Rid 143 (1941). — särsk.
a) (mera tillf.) om röst: ljuda med ett skrockande tonfall (se d). Gubbens röst skrockade av och an. Barnen klängde upp vid hans sida på den vårdoftande jorden. Lo-Johansson Stat. 2: 32 (1937).
b) (numera bl. tillf.) i opers. pass.; jfr c. Nå tänk, mina barn, om det händt sig så väl (dvs. att mitt ambarn blivit drottning): / Det vor annat än nu; / Då finge ni se gamla Karin, min själ! / En förnämer Fru. / Hur alt skulle lockas / I kyrkan, och skrockas, / Och nigas och bockas, / När gunstiga Madam / I sin bänk trädde fram. Kellgren (SVS) 3: 291 (1788); jfr SKROCKA, v.1 2.
c) opers. (jfr b): klucka av skratt; ngn gg äv.: höras l. uppstå ett skrockande tonfall (se d). Det skrockade i den gamle herrn, der han låg med slutna ögon och frammanade för sig tanken på de tusentals tunga varubalar, som fylde hvarenda vrå i hans lagermagasin. VL 1901, nr 28, s. 3. Han försökte tala — mjuka, goda ord — men det skrockade bara i halsen på honom. Johnson Nu 198 (1934).
d) i p. pr. i adjektivisk anv., om skratt, äv. tonfall l. läte l. ljud över huvud: (hest o.) dovt kluckande o. d. (o. erinrande om en hönas skrockande; se 1 a); jfr a. Han lyfte på mössan och gick med ett skrockande skratt. Lönnberg Skogsb. 89 (1881). Hvem svarar för att du ordentligt betalar in din försäkringsafgift? — Min heder, svarade Ben med litet skrockande patos. Tavaststjerna Barnd. 224 (1886). Synd om mig? .. Och hvarför det, om jag törs fråga? Mitt tonfall var konstladt och skrockande, jag låtsade förvåning, men kände mig ertappad. Dens. Marin 118 (1890). Det grova skrattet är alltid ett skrockande läte. Ruin SjunknH 62 (1956).
e) (tillf.) om klocka: (strax innan den skall slå) låta höra ett skrockande ljud (se d). Nu skrockade den gamla klockan därnere, som om den harklade sig. Möller FåvJ 11 (1918).
f) (numera bl. tillf.) i fråga om det ljud som höres när spänd lina o. d. vibrerar. (Löjtnanten) satte sig sjelf vid rodert, sedan han likväl först gjort ett skrockande i storsegelsskotet. Carlén Ensl. 1: 83 (1846).
II. (†) tr.: kalla till sig l. hålla till sig (kycklingar) gm att skrocka (i bet. I 1 a). Kycklingarne, som började kläckas, lades under en höna, som 14. dagar förut blifvit lagd på några få ägg, hvarigenom hönan vid kläckningen tog dem til sig och skruckade dem. VetAH 1748, s. 259.
SKROCKA TILL10 4.
1) till I 1: (plötsligt) låta höra ett l. sitt (speciella) skrockande läte; äv. opers.: (plötsligt) höras ett skrockande. På stubbåkern tätt vid diket skrockar det plötsligt till, kort och förskrämdt .. — det var åkerhönsen. Rosenius Naturst. 84 (1897). (Tjäder-)Mor skrockar till ett tag, alla (ungarna) skynda efter henne. Hortling DabUggl. 43 (1924).
2) till I 2: skratta till med ett skrockande skratt; äv. i uttr. skrocka till med ett så l. så beskaffat skratt, låta höra ett så l. så beskaffat skrockande skratt. Pastorn .. skrockade till med ett litet kort skratt, när det blef allt för galet. Ottelin BSorl. 125 (1904). Dahlbäck Åb. 137 (1914).
(I 1 a) -HÖNA.
1) höna som skrockar; särsk.: liggsjuk höna; ligghöna; förr äv.: kycklinghöna. Skrockhönor skola icke uthwällias yngre än 3 Åhr, ty the achta icke wäl sina Ungar som yngre äre. IErici Colerus 2: 186 (c. 1645). (Sv.) Skrockhöna, (fr.) poule .. qui glousse; .. couveuse. Schulthess (1885).
2) (i skildring av ä. folktro, föga br.) om (svart) höna som (låg på o.) vaktade skatt l. grav o. d. Det är .. vanligt, att skatter vaktas af kolsvarta skrockhönor … Skrockhönan, liksom äfven draken, vaktar skatten derför, att då denne nedgräfdes, lades en lefvande höna eller orm på kitteln, kistan eller krukan, som innehåller godset. Wigström Folkd. 1: 176 (1880). —
Spalt S 4974 band 26, 1973