| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRODERA skrode4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, SKRODERI (se avledn.), -ING.
1) skrävla, (stor)skryta; tala vitt o. brett (om egna bedrifter o. d.); äv.: (högröstat o.) pompöst (l. med viktig förståsigpåaremin) orda (om ngt); ngn gg äv. allmännare: ta till stora ord, väsnas, gorma (jfr 2). (Tidskriften) Argus skroderar — och krusar för mig. CFDahlgren (1825) hos Thomander TankLöj. 134. En köpman skall kunna berömma sina varor, skrodera, hålla tal med bönderna. Carlén Köpm. 1: 22 (1860). (Man grips av ”klättrardrift”, när man) hör talas om höga berg, som man ännu icke bestigit, medan andra gå och skrodera om den utomordentliga utsikten över hela världen, som de sett däruppe. Fröding ESkr. 2: 190 (1895). (Socialisterna) visste .., att den imponerar mest och bäst på massan, som skroderar hänsynslösast och lofvar mest. VL 1907, nr 82 A, s. 3. Östman skrek och skroderade om segling. Engström Glasög. 16 (1911). Hon förstod .. att .. (hennes tyskvänlige make) nu satt i någon kupé ej långt ifrån dem och skroderade om tyskarnas framfart. Krusenstjerna Pahlen 6: 324 (1935). Brodern Torgil skroderade för officerarna om några inbillade bravader. Dens. Fatt. 1: 428 (1935). Jordens anonyma massor är vana vid krig och lidanden, det kommer inte över dem så oförberett som över de andra. Som skroderar väldeliga, då krigshärarna tornar upp sig vid horisonten. Martinson ArméHor. 187 (1942). — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. skrodera att (osv.), skrodera om att (osv.). Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar, att di har dräpt skäl, men (osv.). Sparre Pikstav. 7 (1916).
b) i p. pr.; särsk. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som skroderar l. är fallen för att skrodera, skrävlande, (högröstat) skrytsam; äv. i överförd anv., om stämma l. sätt att tala o. d.: som präglas av skroderande l. benägenhet att skrodera, skrävlande, (högröstat) skrytsam. Af författarens antydningar om de i Amerika boende finnarne och norrmännen framgår, att .. norrmännen förefalla honom ett skroderande följe, som är öfver höfvan stortaligt. VL 1894, nr 226, s. 247. Många chefer tro sig ingjuta respekt hos underordnade genom att tilltala dem på ett tvärt och skroderande sätt; verkan blir den rakt motsatta, ty chefen framstår i stället som den löjeväckande, taktlöse och övermodige översittaren. Engblom IndOrg. 147 (1922). Från scenen hördes buller och bång och en skroderande stämma. Bergman Jag 237 (1923). Den alltför hurtigfriska, skroderande skämtsamhet, som ofta florerar i .. skildringar (från örlogslivet). VFl. 1937, s. 77. Till skillnad från de skroderande och skrytsamma jaktkumpanerna satt han tyst. Lo-Johansson Gen. 28 (1947).
c) bildl. Öknen ingaf samma stora stämning som hafvet, men skroderade icke om sin styrka som detta, utan sof. Heidenstam End. 261 (1889).
2) (†) i uttr. skrodera på ngn, fara ut mot ngn. Christi Himmelsfärdsdag .. skroderade han hela Predikningen igenom på Prästförföliare syftandes på mig. OvKrebs (1733) i Hembygden (Hfors) 1910, s. 345.
SKRODERSAM, adj. (numera mindre br.) benägen för att skrodera; äv. i överförd anv., med sakligt huvudord: som präglas av sådan benägenhet. Tamm AvlÄndAdj. 48 (1899). Herr Sirius var uppenbarligen vid ett lysande och skrodersamt humör. Essén HExc. 276 (1916). —
SKRODÖR, m.||ig. person som skroderar l. är benägen för att skrodera, skrävlare; storpratare; kaxe (i sitt tal). (Sv.) Skrodör .. (t.) Aufschneider, Groszprahler, Groszsprecher. SvTyHlex. (1851). Gå er väg! Ni kan blifva scrodör vid riksdagen, ni som de andra. Topelius Fält. 5: 376 (1867). Kräftor, som ännu icke visat klorna, tuberkelbaciller, som ligga i grodd likt fröna i sin drifbänk, drifva kalla kårar utefter ryggraden på äfven den mest pösiga skrodör. Carlsson HelaSthm 313 (1912). Brantings förträffliga karakteristik av .. (den franske socialisten Hervé), som vid krigsutbrottet 1914 hamnade bland de vildaste patriotiska skrodörerna, må här återges. Höglund Branting 1: 420 (1928). LundagKron. 4: 290 (1957).
Spalt S 4978 band 26, 1973