Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRUPENS skrupän4s, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKURPENS skurpän4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. SKURPÄLS (sku`rpels Weste), r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Weste (1807)) l. -er (Meurman (1847)).
Ordformer
(skrupens 1759 osv. skurpels 1805—1847. skurpens 1805—1939)
Etymologi
[sv. dial. skrupens, skurpäns; sannol. av SKRUBBA, v., resp. SKURA (i bet.: banna) o. sv. dial. päns, bannor, av PENITENS; formen -pels beror sannol. på anslutning till PÄLS (jfr d. o. 2 b β). — Jfr SKRUPENSA]
(utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera i sht ngt ålderdomligt) (skarp) tillrättavisning l. uppsträckning l. upptuktelse, skrapa (se SKRAPA, sbst. 3); i pl.: bannor l. klander l. ovett; särsk. i uttr. ta ngn i skrupens, ta ngn i upptuktelse, läxa upp ngn; jfr SKRUBB, sbst.3, SKRUBBA, sbst.6 2. Parterna inkallades (för rätten), då Procuratoren klagade, at Waktmästaren icke welat säga till, innan han .. gifwit honom 16 Pesos. Waktmästaren inkallades och fick Skrupens. Sahlstedt TuppSag. 34 (1759). Berzelius Res. 302 (1819: togo). (Friherrinnan till sin kammarjungfru:) Är detta, frågar jag, — du skulle ha skurpenser! — / är det en hårfrisyr att motta excellenser? Sturzen-Becker 3: 156 (1861). Stjernstedt Minnesbl. 38 (1912).

 

Spalt S 5031 band 26, 1973

Webbansvarig