skrå | SAOB

Publicerad 1973

SKRÅ skrå4, sbst.4, n.; best. -et, äv. -t.

Etymologi

[jfr d. skrå, (stycke av) tuggtobak; eg. samma ord som SKRÅ, sbst.3, o. urspr. sannol. om (buss av) avskuret stycke av tuggtobak; jfr lt. schroot, (stycke av) tuggtobak, etymologiskt identiskt med mlt. schrōt, avskuret stycke o. d. (se SKROT)]

tuggtobak, skråtobak. Hemberg ObanStig. 254 (1896). Sammel var smålänning och det säges ha varit han, som först införde läppsnuset i fiskläget, där man förut hållit sig till skrå. Siwertz Vatt. 7 (1925). Gubben stod vid ratten och tuggade skrå. Dens. Tråd. 186 (1957).

Ssgr: SKRÅ-TOBAK. [jfr d. skråtobak (ävensom lt. schroottabak); möjl. delvis till det verb som föreligger i d. skrå (resp. lt. schrooten), tugga tuggtobak, avledn. av SKRÅ, sbst.3 (resp. lt. schroot, stycke av tuggtobak, tuggtobak)] tuggtobak. Antarctic 2: 444 (1904). Mörne Vinga 84 (1935).

Ssgr: skråtobaks-buss. Han tuggar fundersamt sin skråtobaksbuss. Blomberg BlVulk. 48 (1924).

-lukt. Blomberg Städ. 149 (1931). —

-TUGGANDE, p. adj. Mörne VädSagol. 24 (1938). —

-TUGGNING. Molin SSkr. 334 (c. 1895).

Spalt S 5114 band 26, 1973

Webbansvarig