| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUGGIG skug3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKUGGOT, adj.
a) om plats l. lokal o. d.: som befinner sig i skugga l. har skugga, skuggad; stundom: som (på grund av sin belägenhet) ofta har skugga l. är skuggad; äv. i överförd anv., om ngt som utmärkes av skugga o. d. Skugglostan växer på skuggiga ställen. Han satte sig i en skuggig vrå av verandan. Terrassen hade ett skuggigt läge, var skuggigt belägen. Schroderus Os. 2: 592 (1635). Är sommartiden inne, bör den siuka Boskapen föras på et aflägse, .. tort och skuggigt ställe. PH 5: 2944 (1750). Hans land var som lunden der Gudar bo, / och vapnen komma / ej inom dess gröna, dess skuggiga ro. Tegnér (WB) 5: 32 (1825). Långsamt hade de för sista gången promenerat arm i arm den smala, skuggiga vägen utmed sjön. Krusenstjerna Pahlen 2: 238 (1930). En gång bestämde vår pappa och Olles pappa, att dom skulle hugga ner linden, för att det blev så skuggigt i rummen av den. Lindgren AllBarn 15 (1946). (Han) reste sig från den skuggiga bänken. Gustaf-Janson SommVind 186 (1970). — särsk. (†) i vissa bildl. uttr.
α) den skuggiga jorden, om jorden ss. mörk l. dyster l. sorgfylld l. dyl.; jfr skugga, sbst. 12. SColumbus Vitt. 145 (1667).
β) en skuggig bana, om stilla levnadsbana i relativ obemärkthet; jfr SKUGGA, sbst. 16. Silfverstolpe ÅmVetA 1799, s. 1.
b) om föremål, särsk. träd: som kastar l. ger skugga, skuggrik, skuggande; som ger god skugga; om träd o. d. ofta mer l. mindre klart liktydigt med: lummig. Spegel 435 (1712). Asken, det skuggiga träd som bekransat Herkules hjessa. Adlerbeth Buc. 73 (1807). Under ett skuggigt mangoträd. Östergren (1940).
c) [jfr a, b] om skog, allé, snår o. d.: som ger (god) skugga l. vari det råder (djup, god) skugga. Tiocke (skuggige) Skogar. Comenius OrbPict. 21 (1683). Skuggiga alléer. Lagergren Minn. 8: 10 (1929).
2) (numera föga br.) motsv. SKUGGA, sbst. 8: om parti av målning l. teckning: skuggad. Weste FörslSAOB (c. 1815).
3) (numera bl. tillf.) motsv. SKUGGA, sbst. 10: som har en mer l. mindre mörk färgton, liknande den färgton ngt får i skugga. Adlerbeth Æn. 181 (1804). Belladonnans skuggigt röda bär. Hallström LevDikt 137 (1914).
4) (numera bl. tillf.) motsv. SKUGGA, sbst. 11 a: mörk, skymmande o. d.; utan bestämd avgränsning från 1 a. När våren blygsamt ler i skuggig qväll. Unge Dikt. 3 (1838). Marcus-Fall Baum MännHot. 143 (1936; i bild).
5) [jfr 1 a] (mera tillf.) obskyr (se d. o. 4), skum; jfr SKUGGA, sbst. 13. Av de ryssar som hamnat där borta (i en Kamtjatka-by), hade nog de flesta ett tämligen skuggigt förflutet, för att yttra sig särdeles milt. Nordström Byn 50 (1930). IllSvOrdb. (1964).
1) till 1; om egenskapen l. förhållandet att vara skuggig; äv. konkretare, närmande sig bet.: skugga. EngSvOrdb. 938 (1874). Långt från skogens blåa dunkel / och dess ljuva skuggighet. Silfverstolpe Dagsljus 35 (1923); jfr skuggig 1 c.
2) (i fackspr.) i utvidgad anv., om egenskap hos ljus l. belysning att ge skugga. SvTeknUppslB 1: 422 (1937). IngHb. 1: 753 (1947).
Spalt S 5277 band 27, 1974