Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKURA skɯ3ra2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rålamb 13: 210 (1690) osv.) ((†) -ur SvTr. V. 1: 97 (1595), ConsAcAboP 2: 205 (1660)).
Ordformer
(-a c. 1645 osv. -u 1578 (ss. obj.), c. 1635 (ss. uppslagsform i ordbok)—1637 (ss. uppslagsform i ordbok), c. 1750 (efter prep.))
Etymologi
[fsv. o. sv. dial. skura; jfr d. skure; etymologiskt identiskt med SKÅRA, sbst.; stamvokalen u har urspr. företrädesvis hört hemma i sådana former där ändelsen urspr. innehöll u o. har därifrån överförts till nom. sg. — Jfr SKUR, sbst.3, SKURA, v.2, SKURIG, adj.2, SKURRA, sbst.3, SKURUSTEN]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skåra l. långsmal inskärning l. ränna o. d. åstadkommen med nagel l. verktyg o. d.; äv. om hack l. jack l. repa o. d. som åstadkommits oavsiktligt; jfr SKUR, sbst.3 1, SKURRA, sbst.3 1. Skär en skuru på stickan. BOlavi 137 b (1578). En furu med Tolf skurur til Råmärcke teknad. Voionmaa Hämäl. 466 (i handl. fr. 1760). Svärdet hade fått skuror (då en person dödades). .. Det blef sedan ombrynt. Lönnberg FnordSag. 1: 115 (1870). De som inte kunde skriva men behövde göra någon anteckning för minnet, plägade tälja en ”skura” i en rund björkpinne, som skurits flat på ena sidan. ÅbSvUndH 61: C 6 (1940; om förh. c. 1830). — jfr RIKT-SKURA.
2) [jfr 1] herald. på vapensköld: linje där olika fält mötas (i plastisk framställning markerad gm en skåra l. en rygg l. gm nivåskillnad mellan de varandra mötande fälten, i målning vanl. markerad enbart gm färgskillnaden mellan de varandra mötande fälten); jfr SKÅRA, sbst. Uggla Herald. 46 (1746). Gråverk betecknades i äldre heraldik med alternerande raka och buktiga skuror, som avgränsade omväxlande vita och blå fält. Fornv. 1943, s. 361. — jfr FJÄLL-, GREN-, KARV-, MANTEL-, SKY-, SÅG-, TINN-, TRAPP-, VÅG-SKURA m. fl.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat; jfr dock slutet) om långsmal fördjupning l. fåra o. d. uppträdande i naturen; särsk. om långsmal fördjupning l. fåra på del av människas l. djurs kropp l. på växtdel; jfr SKUR, sbst.3 2, SKÅRA, sbst. Linné Öl. 42 (1745; på musslas skal). Möller PrincBot. 32 (1755; på blad). GbgMag. 1760, s. 276 (på käke). — särsk. om spricka l. ränna l. klyfta i berg l. om smal dalgång l. ravin o. d.; utom i bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter numera bl. (geogr.) om en gm erosion uppkommen kanjonliknande bildning. Bärgsklipporne voro här (dvs. i Sthms skärgård) af salta vågen krossade, så at de långs åt hade stora klyfter och skuror. Hasselquist Resa 2 (1749). Skuror och andra erosionsrännor inom Smålands högland. SvGeogrÅb. 1969, s. 73 (rubrik).
4) [jfr 1] verktyg försett med skåror; ss. senare led i ssgn PROV-SKURA.
5) [efter motsv. anv. av fin. pilkka, skåra (i träd angivande gräns), för jakt, fiske, svedjebruk o. d. utnyttjat skogsområde (sannol. eg. sådant vars gränser angivits gm skåror i träd); jfr 1] (om ä. förh. i Finl.) jordområde utgörande en (i olika trakter på olika sätt beskaffad) kameral enhet; jfr SKURU-LAND, SKURRA, sbst.3 2. Voionmaa Hämäl. 467 (i handl. fr. 1590). Tre Skurur eller halfandra öres land bådhe Swedieskog, engier och upröste mark. Därs. (i handl. fr. 1635). (Vissa personer, som byggt en bro, skola) bekomma af huart hemman öfuer hela Birkala och Mässubÿ, effter skurun eller 1/2 öres skattm(ark) X capa sädh för deres arfuodh. DombÖvreSatakunda 1660, s. 522 a.
Ssgr: A: (1) SKUR-PROV. (†) förr använt mätverktyg med en (efter provpenningen gjord) skåra angivande den tjocklek till vilken plåt avsedd för mynttillverkning skulle utvalsas; jfr prov-skura. König LärdÖfn. 6: 134 (1747). Rinman (1789). —
(1) -STOCK. (skuru- 1620) [sv. dial. skurstock; jfr fsv. skurukäpper] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) karvstock. ALaurentii Ciegler 56 (1620).
B: (5) SKURU-LAND. [efter fin. pilkanmaa] (om ä. förh. i Finl.) = skura, sbst.4 5. ConsAcAboP 4: 213 (1674). —
-STOCK, se A.

 

Spalt S 5362 band 27, 1974

Webbansvarig