| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVALLERAKTIG skval3er~ak2tig, adj. -are. adv. -T.
a) om person: som är benägen att skvallra l. ofta l. gärna skvallrar; äv. dels i överförd anv., om en sådan persons mun l. tunga l. väsen, dels om samhälle: där invånarna äro benägna att skvallra l. där det förekommer mycket skvaller. VocLib. (c. 1580). Fy, at ett qwinfolk skal intet weta hålla sin sqwalleraktiga mun. Lindahl Tanckef. 52 (1740). Squalleraktig tunga. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hon genomförde det konstverket att i en liten skvalleraktig, skandalsjuk stad dölja sin svaghet (dvs. att hon var förälskad). Ahrenberg Landsm. 107 (1897). Han var förskräckligt skvalleraktig och kunde icke bevara ett förtroende. Engström Bouppt. 234 (1930).
b) om muntlig l. skriftlig framställning: som har karaktären av l. utgöres av l. liknar l. innehåller skvaller. Backdantarens sqwalleracktiga sagor. Bullernæsius Lögn. 227 (1619). Skvalleraktiga antydningar. Bergman LBrenn. 165 (1928).
a) om person: som är benägen att skvallra l. ofta l. gärna skvallrar. (Fr.) Rapporteur .. (sv.) Sqwalleragtig. Björkegren 2286 (1786); jfr 1 a. Auerbach (1913).
b) (mera tillf.) oeg. l. bildl., om företeelse: som vittnar l. skvallrar om l. förråder vad som eljest vore fördolt l. okänt. Quennerstedt Torneå 1: 188 (1901; om ärr efter spöslitning).
Spalt S 5409 band 27, 1974