| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVALLRA skval3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se d. o.), -ING (tillf., GbgP 1951, nr 19, s. 7); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SKVALLER, sbst.3
1) (vid samtal med ngn l. ngra) prata om varjehanda (mer l. mindre oväsentliga l. ovidkommande) ting (särsk. sådant som gäller andra personers förhållanden) l. komma med prat som återger rykten l. förtal o. d.; ofta nedsättande, betecknande pratet ss. mindervärdigt l. onyttigt: pladdra o. d.; förr äv.: komma med ovederhäftigt l. grundlöst tal; äv. med subj. betecknande mun l. tunga; äv. med innehållsobj. (vanl. bestående av ett allmänt neutralt pron.); i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2; jfr SVALLRA. Det skvallras mycket på kafferepen. Jungfrurna skvallrade ofta på kvällarna om sina husmödrar. Den som träter på Kyrckiogården eller sitter ute och sqwallrar, sedan tijdegiärden är begynt, så at Prästen icke hafwer Kyrckioliud, böte 3 Marck. Schmedeman Just. 30 (1554). Om Englarna sqwalrar .. (Muhammed), at the hafwa samtyckt til Menniskiornas Skapelse, och tilbedit Adam. Schroderus Os. 2: 216 (1635). Om swär-modren någon gång gick i .. (sonhustruns) kammar at sqwalra med henne, flydde hon strax vndan. Österling Ter. 3: 241 (1708). Officeren hade genom sitt uppförande satt skvallrande, skandaltörstiga tungor i rörelse. Lagergren Minn. 6: 136 (1927). Det måste överhuvud ha skvallrats en hel del i Hörby om vad som tilldrog sig i postmästargården (på Victoria Benedictssons tid). Böök i 3SAH LX. 2: 112 (1949). — jfr FÖRE-, OM-, UT-SKVALLRA. — särsk. (numera föga br.) i uttr. skvallra på l. mot ngn (jfr 2), skvallra om ngn, förtala ngn, tala illa om ngn. (Jag) vill .. dragha honom till minnes hans gerninga som han giorde, squalrandes påå oss medh oondom oordhom. 3Joh. 10 (NT 1526; Bib. 1541: squalrar emoot oss; Bib. 1917: skvallrar om oss). (Papisterna) uphöra (icke) at sqwallra emot osz, och säja, at wår lära om tron och kärleken är en ringa lära. Borg Luther 1: 587 (1753). Tavaststjerna Inföd. 181 (1887: på).
2) för ngn omtala l. (in)berätta l. rapportera l. avslöja ngt (företrädesvis en bagatellartad förseelse, t. ex. ett hyss) som ngn gjort l. ngt (särsk. ngt olämpligt) som ngn sagt l. ngt som inträffat o. d., med särskild tanke på ett sådant omtalande ss. ngt osolidariskt l. okamratligt l. ojust o. ofta om barn l. skolelev som för ngn (t. ex. för ngn av föräldrarna l. för lärare) omtalar vad ett annat barn resp. en skolkamrat gjort l. sagt, sladdra; ofta med bestämning inledd av för betecknande den för vilken ngt omtalas l. inledd av på betecknande den som gjort l. sagt vad som omtalas l. inledd av om betecknande vad som omtalas; stundom med innehållsobj. (vanl. bestående av ett allmänt neutralt pron.); jfr 1. Skolpojken skvallrade för magistern. Dauid .. tenckte, The (som sluppe levande undan) mågha säya på oss, och squalra. 1Sam. 27: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: förråda oss och säga); jfr 1. Amman 63 (1756: på). Man bör väl ej sqvalra hvad inom ämbets-rummet göres. Porthan BrCalonius 103 (1794). Min styfmor har fått höra något prat om oss. Och så skvallrade hon strax för pappa. Söderberg AllvLek. 165 (1912). Kamratskapet (i skolan) var storartat och det hände aldrig, att en pojke skvallrade på den andre för magistern. ÅbSvUndH 59: 107 (1940). En kommunal tjänsteman skall inte skvallra för pressen om kommunala ärendens handläggning. DN(A) 1964, nr 336, s. 17. — särsk.
a) i uttr. skvallra ur skolan, berätta ngt som bör förtigas o. d. (se närmare SKOLA, sbst.2 2 h γ); jfr b. Swedberg Lefw. 577 (1729).
b) bildl., med saksubj. (jfr 4), betecknande att ngt förråder l. visar ngt l. vittnar om ngt; särsk. i uttr. skvallra om ngt; i sht förr äv. i uttr. skvallra ur skolan (jfr a). Hvad min physionomie måtte gärna sqvallra ur skolan! Altén Fästm. 52 (1796). Prosten hade .. föresatt sig att vara sluten, fastän hans min .. sqvallrade om, att han hade någonting .. roligt att berätta. Wetterbergh Sign. 205 (1843). De slappa dragen (hos prokonsuln) sqvallra om nattliga orgier. Rydberg Ath. 13 (1859). Äntligen skvallrade grenljuset, saffransbrödet, enriset och herdekrubban om att julaftonen stod och myste vid dörren. Aronson SlumpMyndl. 215 (1922). Om gamars närhet skvallrar fågelspillning. Gullberg Dödsm. 17 (1952).
3) [jfr motsv. anv. i dan. o. nor.] (†) om vissa fåglar: frambringa ett för respektive fågel karakteristiskt läte; skvattra, snattra; kvittra, sjunga o. d.; i vissa fall möjl. att uppfatta ss. bildl. anv. av 1. Hon (dvs. skatan) sqwitrar och sqwalrar och förer åtskilliga thoner. Broman Glys. 3: 286 (c. 1730). Kalkonen sqvallrade, gässen kacklade. Knorring Ståndsp. 1: 156 (1838). Staren sqvallrar i lunden af ekar. Hedborn 1: 132 (c. 1840). Svalorna klöfvo luften, kvittrade och skvallrade. Arkadius Pakkala 89 (1895).
4) (†) om tarm: skrika av hunger. Ja ä så hungrig så Tarma sqwallra i mäy. Tidfördrijf B 7 a (c. 1695).
SKVALLRA FRAM. (†) skvallrande l. pladdrande framföra l. säga (ngt). Dähnert 290 (1746). Borg Luther 2: 869 (1753). —
1) (numera bl. tillf.) skvallrande sprida ut (ngt) o. d. Serenius Iii 1 b (1734). Topelius 24: 387 (c. 1890).
2) (numera föga br.) skvallra till dess man är färdig med sitt skvaller l. slutar att skvallra. Dähnert 290 (1746). Weste FörslSAOB (c. 1815).
Avledn. skvalleraktig, skvallersam o. skvallrig kunna äv. hänföras till skvaller, sbst.3): SKVALLARE, se skvallrare. —
SKVALLERAKTIG, se d. o. —
SKVALLERSAM, adj. (†)
1) till 1, om person l. ngns väsen o. d.: skvalleraktig (se d. o. 1 a). Bullernæsius Lögn. 96 (1619). GotlLT 1852, nr 17, s. 3.
2) till 1, om lära: som utgöres bl. av ovederhäftigt l. grundlöst tal l. nonsens, lögnaktig, osann l. dyl. Bullernæsius Lögn. 120 (1619).
3) till 2, oeg. l. bildl., om företeelse, = skvalleraktig 2 b. Han ville bärja hemligheten (att han blev sjösjuk o. fick diarré); men hans otäta sqvallersamma wibyxor förrådde densamma för allas ögon. Wallenberg (SVS) 1: 164 (1771). Därs. 275. —
SKVALLRARE, förr äv. SKVALLARE, m.||(ig.). (skvallrare (sku-, squ-, sqv-, -alr-) 1526 osv. sqwaldrare 1652. sqwallare (sku-) 1619—1635) [fsv. sqvaldrare, sqvallare; jfr d. skvaldrer (i ä. d. äv. skualdere), nor. skvaldrer; med avs. på formen skvallare jfr skvalleri (se skvallreri)]
1) till 1: person (man) som skvallrar l. har skvallrat l. har (stor) benägenhet att skvallra, skvalleraktig person (man); skvallerbytta (se d. o. 1); stundom: pladdrare, pratmakare; förr äv. om person (man) som (i tal l. skrift) säger sådant som är ovederhäftigt l. ogrundat; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 2; jfr SKVALARE. (Vissa filosofer sade om Paulus:) Hwad will thenne här sqwalraren säya? Apg. 17: 18 (NT 1526; Bib. 1917: pratmakare). Then sidste Predikan i .. (tredje) Deelen (av de skrifter, som påståtts vara av Ambrosius) .. är skrifwen vtaff en Sqwalrare och Bedragare. Schroderus Os. 1: 486 (1635). Därest du träffar en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så säg honom sanningen (att han själv är en lögnare, eftersom han icke kan bevisa sitt påstående) fritt i ansiktet. Fehr Und. 141 (1894). Det fanns många tisslare och skvallrare i vår armé, till vilka (osv.). Lange Thackeray Esm. 389 (1926).
2) till 2: person (man) som skvallrar l. skvallrat l. är benägen att skvallra; jfr 1. (J. III kastade skulden för vissa motgångar i kriget mot Ryssland på Karl Henriksson Horn) Dertill kommo äfwen enskilda sqwallrare, att Horn klagat öfwer krigets onödiga förlängande. Fryxell Ber. 4: 132 (1830); jfr 1. Vid .. (skriptas) uppvisande iakttogs ej heller någon ordning, om ett sådant blef företedt eller ej, derpå hade .. (läraren) icke reda, utom då någon sqvallrare angaf den försumlige. HLittSt. 3: 127 (1882).
Ssgr (till skvallrare 1): skvallrare-bytta. [jfr skvaller-bytta] (†) i uttr. skvallrare hava intet lock på sin skvallrarebytta, skvalleraktiga personer kunna icke hålla inne med sitt skvaller l. låta bli att skvallra. Bullernæsius Lögn. 292 (1619).
SKVALLRERI, se d. o. —
SKVALLRERSKA, förr äv. SKVALLERSKA, f. (skvallrerska (squ-, sqv-, -alr-) 1640 osv. sqwallerska (squ-) 1596—1810) [med avs. på formen skvallerska jfr skvalleri (se skvallreri)]
1) till 1: kvinnlig skvallrare (se d. o. 1), skvalleraktig kvinna; äv. bildl. ÄARäfst 196 (1596). Der .. sitter Fru Crible och Fru Gouttière; de äro de största sqwallerskor, de bittraste förtalerskor i hela Staden. JournLTh. 1810, s. 694. Hagberg Shaksp. 3: 10 (1848; bildl., om tunga).
SKVALLRIG, adj. [fsv. sqvaldrogher]
1) till 1: skvalleraktig (se d. o. 1).
2) till 2: benägen att skvallra, skvalleraktig (se d. o. 2). Han kände sig som en skvallrig skolpojke. Wahlenberg StorM 507 (1894).
Spalt S 5411 band 27, 1974