SVALLRA, v.; anträffat bl. i pr. sg. swalrar.
Etymologi
[sv. dial. svallra, etymologiskt identiskt med SKVALLRA, v., sannol. äv. med sv. dial. skvallra, plaska, rissla, klucka (se SKVALLER-, ssgsförled) med sv- dialektalt utvecklat ur skv- (jfr SKVALPA, v. II 4 anm., SKVALTA, sbst.2); jfr dock äv. ä. dan. o. dan. dial. svaldre, om vissa fåglar: frambringa höga, genomträngande, snattrande, kvittrande, skrattande ljud, om människor: tala högljutt, skratta högljutt, pladdra, baktala, skvallra, nor. dial. svaldre, plaska, pladdra, till nor. dial. svalle, plaska, tala högljutt, motsv. sv. dial. svalla, plaska, skvalpa, besläktat med SVALL, sbst. — Jfr SVALLER, sbst.2]
(†) = SKVALLRA, v. 1. Lucia dricker bådhe dagh och natt, och sedhan ränner hon i sitt fyllerij, swalrar och weet aldrigh hwadh hon säger. BtÅboH I. 8: 167 (1636).
Avledn.(†): SVALLRARE, m.//(ig.). [sv. dial. svallrare, skvallerbytta] nedsättande, om pratmakare l. pladdrare o. d.; anträffat bl. i pl., om kringstrykande studenter; jfr skvallrare 1. Ty wij (G. II A.) wele ingalunda, thet sådane Spejere och onyttige swallrare skole rata kring om Landet. Thyselius Bidr. 162 (1631).
Spalt S 14798 band 32, 1998
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se