Publicerad 1998   Lämna synpunkter
SVALLER, sbst.2, n.; utom ss. förled i ssgr anträffat bl. i sg. obest.
Ordformer
(svald- 1642. svall- (-u-, -w-) 1552—1823)
Etymologi
[jfr fd. swaller (d. dial. svalder), om vissa fåglars högljudda snatter l. kvitter, om högljutt mänskligt tal l. skratt, sladder; till SVALLRA, v.; jfr äv. SKVALLER, sbst.3]
(†)
1) = SKVALLER, sbst.3 1. Och tilsades them sådant hade vtkomet at wende igen medt sådant Sualler. BjörkekDomb. 11⁄6 1599.
2) = SKVALLER, sbst.3 3. Ty sagdis nu Hanns Gamall och Hans P(er)sons hust(r)v aff hela rådh(et) wiid huars thera rósth frij för th(et) swaller och roop the vtj <komne> warith haffue. 2SthmTb. 2: 210 (1552).
Ssgr (†; till 1): SVALLER-BYTTA. [sv. dial. svallerbytta] = skvaller-bytta 1. Han hafuer skeltt honom för een Swalder bÿttas Son. EkenäsDomb. 1: 59 (1642). Han wille slå bådhe henne och des swallerbötter. VDP 1675, s. 556. —
-RACKA. = skvaller-racka. VexiöBl. 23⁄8 1823, Bih., s. 9.

 

Spalt S 14798 band 32, 1998

Webbansvarig