| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYGG ʃyg4, adj. -are. adv. -T.
1) med huvudord betecknande djur: som (av naturen) är rädd av sig o. flyr undan, som är svår att komma nära, lättskrämd (förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: otämd, vild); stundom äv. liktydigt med dels: skrämd l. rädd l. orolig, dels (om drag- l. riddjur, i sht häst): som (lätt) skyggar (se SKYGGA, v.1 4 b). Balck Ridd. I 5 a (1599; om häst). Ingen är så rädd (skygg) som Haran. Schroderus Comenius 204 (1639; t. texten: furchtsamer). Örnen oförsedt then skygga and förraskar, / När hon som aldrabäst i rena floden plaskar. Kolmodin QvSp. 1: 686 (1732). (Höststormen) sopar / Med svarta vingar böljans skum, / Och fågeln flyr i skygga hopar. Sätherberg Dikt. 1: 176 (1842, 1862). (Sv.) Skygg .. om kreatur .. (fr.) farouche; sauvage. Schulthess (1885). Det finns få saker, som verka så skrämmande på skygg fisk som skuggan av ett rörligt föremål. Hammarström Sportfiske 85 (1925). Lekfullt och lätt du (dvs. en flicka) svävar (i dansen) än som fjäril väckt av sommarvind / än som den skyggaste hind. Taube Dikt. 55 (1927, 1955). — jfr O-, RÅDJURS-SKYGG. — särsk. med bestämning utgörande ett prep.-uttr. inlett med för, äv. inför, l. en ssgsförled, angivande vad ett djur är lättskrämt l. lätt blir oroligt för; förr äv. om häst, i uttr. bli skygg för ngt, bli skrämd av ngt, skygga för ngt. Hästen blef skyg för thetta sorl, at han skenade. Weise 350 (1697). Hästarne blefvo skygga för en fogel som flög upp ur en buske. Weste FörslSAOB (c. 1815). Fågeln (på Färöarna) är visserligen ganska omisstänksam, men skygg för rörelser. Barthel Atl. 190 (1931). En häst, som var skygg för tåget. Östergren (1940). jfr FÅGEL-, HAND-, LJUS-SKYGG.
2) med huvudord betecknande person (l. personifierad egenskap o. d.): som (av naturen) är rädd l. ängslig l. osäker o. drar sig undan; äv.: som skyr l. (ängsligt) undviker andra människor l. främlingar l. personer av motsatt kön o. d.; äv.: rädd l. ängslig för l. förrådande rädsla l. ängslan att bli ertappad l. beslagen med ngt brottsligt l. skamligt l. genant o. d.; ofta liktydigt med dels: rädd l. skrämd l. ängslig o. d. (i sht förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: feg), dels: (ängsligt) reserverad l. tveksam l. blyg; äv. ss. adv. En skygg enstöring. Varuhusdetektiven höll ögonen på en skygg dam vid en av hyllorna. AOxenstierna 5: 578 (1630). Jag satte mig ned på jorden, och gossen, något skygg, tog sin plats jämte mig. Ödmann MPark 130 (1800). Tänken J / att eder kung är lika skygg / som J, feghjertade! Ling Styrbj. 86 (1824). (E. Sjöberg) blef skygg och otillgänglig. Ljunggren i 2SAH 50: 210 (1874). Dygden är alltid trygg; godheten aldrig skygg. Granlund Ordspr. (c. 1880). Från gatornas hus tittade man ut genom fönstren (efter det förrymda lejonet) .., tveksamt och skyggt, med vapen i händerna. Hallström Than. 37 (1900). Skygg skulle jag en kväll smyga mig in i en kyrka .. och för en obekant präst blotta mitt förflutna. Lagergren Minn. 4: 269 (1925). — jfr O-, RÅDJURS-SKYGG. — särsk.
a) med bestämning utgörande ett substantiviskt prep.-uttr. inlett med för, äv. inför, l. en inf. l. en bisats inledd med (för) att l. en ssgsförled angivande vem l. vad ngn är rädd l. ängslig l. blyg o. d. för l. skyr l. (ängsligt) undviker. Jagh (kan) icke annadt .. see, ähn att kiöpmännerne .. i Dantzich ähre blefne för våre vexlar skygge. AOxenstierna 5: 581 (1630). Håglös och skygg för arbete och bekymmer fann .. (Adolf Fredrik) sin sällhet uti sina kammarnöjen. Fersen HistSkr. 2: 7 (c. 1790). Mormor sjelf .. var skygg att tala med sina egna barn utom i skymningen. Hallström GHist. 166 (1895). Ulysses / .. skylde sitt manliga anlet, / skygg för att låta Faiakerna se, att tårar han fällde. Lagerlöf HomOd. 87 (1908). Han kände sig skygg inför nya människor. Östergren (1940). jfr ARBETS-, BLOD-, FOLK-, KVINNFOLKS-, KVINNO-, REVOLUTIONS-, SANNINGS-, SÄLLSKAPS-, VERKLIGHETS-SKYGG m. fl.
b) (†) i uttr. vara skygg för sin egen räkning, vara blygsam l. anspråkslös (för egen del). CJLAlmqvist (1844) i OoB 1904, s. 8.
3) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2, om ngt sakligt konkret l. abstrakt; särsk.: som är förbunden med l. förråder l. ger intryck av l. föreställning om skygghet. Adlerbeth Œn. 85 (1804; om rykte). Kung Alf i borgen smyger / in och ut, med skygga fjät. / Nornan blott bemärker det. Ling Tirf. 2: 11 (1836). De äldre barnen betraktade fadren med skygg förundran. Allardt Byber. 1: 154 (1885). Han kastade skygga och skuldmedvetna sidoblickar på (vännen o. rivalen) Stellan, medan han hjälpte fröken Elvira i sadeln. Siwertz Sel. 2: 94 (1920). Det var den ömkligaste figur — en liten mager, i förtid grånad man med det simplaste, skygga utseende. Lagergren Minn. 6: 8 (1927). Det låg liksom aningen av en skygg fråga i hans sista ord. Hellström Lekh. 443 (1927). Skygga, obetydliga vid sidan av den stadigt byggda gudsborgen trängdes de små husen som kycklingar för att söka skydd under hönans vingar. Boye Ast. 31 (1931). Mörkret faller hastigt, och de första skygga stjärnorna glimtar till högt uppe. Kjellgren SpanOd. 178 (1932). Fadern sitter .. i kammarn och trycker ner tangenterna med sina skygga och klumpiga fingrar. Johnson Här 48 (1935). — särsk. motsv. 1 slutet, 2 a; särsk. i förb. med prep. för, o. i denna anv. stundom övergående i bet.: som icke fördrar l. tål (ngt), ömtålig l. (över)känslig för (ngt). Ögonen .. (hos skrofulösa personer) blifwa (ibland) mycket röda, alldeles som köttstycken, och i högsta grad skygga för ljuset. Lovén Anv. 49 (1838). O land, du tusen sjöars land, / .. Var för din fattigdom ej skyggt. Runeberg 2: 6 (1846). (Vår tid har blivit) känslig för jämlikhet och skygg för företrädesrättigheter. Forssell Stud. 2: 328 (1880, 1888). jfr LJUS-SKYGG.
4) [jfr bet.-utvecklingen vid RÄDD] (numera bl. i vitter stil) i uttr. skygg om ngt, (ängsligt) aktsam l. rädd l. mån om ngt. Männen äro ju sådana, alltid herrar, skygga om sitt oberoende som katten om svansen. Hallström BCap. 91 (1900). Jenny .. var skygg om Guds namn. Aronson Medalj. 167 (1935).
(2) -LYNT, p. adj. (i vitter stil, tillf.) skygg (till lynnet); anträffat bl. bildl. Schiöler Mon. 39 (1913; om asp). —
B (till 2; i vitter stil, tillf.): SKYGGT-BLICKANDE, p. adj. (skygg- 1940 osv. skyggt- 1940 osv.) som blickar skyggt. Östergren (1940).
SKYGGA, v.1, se d. o. —
SKYGGHET, r. l. f. egenskapen l. naturen l. förhållandet att vara skygg.
1) i fråga om djur, till 1; särsk. liktydigt med dels: lättskrämdhet l. rädsla l. oro (förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: otämdhet, vildhet), dels (hos häst): benägenhet att skygga (se skygga, v.1 4 b). (Sv.) Skyghet .. (eng.) startishness. Serenius (1741). (Sv.) Skygghet .. (fr.) Naturel farouche. Nordforss (1805). TLandtm. 1897, s. 16 (hos häst). Hammarström Sportfiske 318 (1925; hos id). särsk. i förb. med prep. för, äv. inför: lättskrämdhet l. rädsla l. oro för (ngn l. ngt). Östergren (1940: inför).
2) i fråga om person, till 2; särsk. liktydigt med: rädsla l. ängslan l. blyghet o. dyl. l. (ängslig) tillbakadragenhet. Skyggheten kunde man inte ta miste på: de snabba ögonkasten, försöken att se obesvärad ut. Serenius Ddd 3 b (1734). Wid dit inträde uti sällskapet war försynt, dock utan all skygghet eller blödighet .., fri och otwungen, som om du wore i din kammare. Hasselroth Campe 182 (1794). Stumma och liflösa ting, äfven tak och väggar ögnades med skygghet (av fruktan för angivare). Kolmodin TacAnn. 1: 367 (1833). Ann-Lis uppväxer under sorgliga förhållanden. .. Flickan blifver tidigt skygg, och denna skygghet tager sig ett yttre uttryck i en olycksalig stamning. PT 1901, nr 268, s. 3. En skygghet .. avhöll honom från att .. deltaga i de sammankomster, som anordnades av (föreningen på vars fest han uppträtt berusad). Gyllensten Pal. 73 (1970). särsk. i förb. med ett substantiviskt prep.-uttr. inlett med för, äv. inför, l. en inf. l. en bisats inledd med (för) att: rädsla l. ängslan l. blyghet o. d. för (ngn l. ngt resp. att osv.), stundom äv. övergående i bet.: (ängslig) motvilja mot l. olust för (ngn l. ngt). Valerius 2: 179 (1826). Man synes .. (i forna tider ha) haft en viss skygghet för att anlägga städer å sjelfva hafsstranden. Hildebrand Medelt. 1: 323 (1881). Den unge Tegnér hade en kammarsittares skygghet för bekantskaper. Berg LittBild. 1: 46 (1912). Då de sexuella problemen .. sattes in i sitt stora sociala sammanhang, gick det lättare att komma ifrån skyggheten att öppet behandla dem. Wigforss Minn. 1: 191 (1950). Hedberg DockDans. 51 (1955: inför).
3) (i sht i vitter stil) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 o. 2, i fråga om ngt sakligt konkret l. abstrakt; särsk. om ngt (i ngt) som är förbundet med l. förråder l. ger intryck av l. föreställning om skygghet. Ögat ser med skygghet neder. Böttiger 1: 40 (1856). (Han) tänkte på hur mycken skygghet .. det .. fanns i hennes skratt. BonnierLM 1954, s. 526. särsk. motsv. 1 slutet, 2 a; särsk. i förb. med prep. för, o. i denna anv. stundom övergående i bet.: ömtålighet l. (över)känslighet för (ngt). Hygiea 1841, s. 113. Flera (växtarter visa) en utpreglad skygghet för vissa ämnen: vi vilja blott påpeka hvitmossornas bekanta fruktan för kalk. MosskT 1891, s. 357. Den atterbomska estetikens principiella skygghet för lifvet. Vetterlund StDikt. 81 (1894, 1901).
SKYGGNA, v. [jfr blekna, fetna m. fl.] (mera tillf.) till 2: bli skygg; särsk. i förb. skyggna till, bli skrämd l. rädd l. försagd. Nilsson TreTerm. 23 (1943). —
SKYGGSAM, adj. (†) till 1, 2; anträffat bl. i utvidgad l. bildl. anv., med sakligt abstr. huvudord: skygg (se skygg, adj. 3). Tessin Bref 1: 318 (1753; om tystnad).
Spalt S 5502 band 27, 1974