Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKYM ʃym4, n. (Sällberg osv.) l. r. l. m. (Lucidor osv.); best. skymmet resp. skymmen; l. SKYMME ʃym3e2, sbst.1, n.; best. -et.
Ordformer
(skym (skymm) 1673 osv. skyme 1681. skymmet, sg. best. 1899 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skym, skymme; till SKUM, sbst.2, l. SKUM, adj., l. SKYMMA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) skymning (se d. o. 2, särsk. 2 b); äv. i uttr. i skymmet av ngt, i det dunkel som skapas av ngt. (Gud) haer .. hotat, / Att then Ogudlig är skall dö ok blij vthrotat, / I hälften aff sin’ åhr, hans Dagar sku blii få, / The skole lijk en Skymm ok Skugge skiött förgå. Lucidor (SVS) 308 (1673). En kväll efter skymmet. Sällberg Sockenk. 138 (1899). Längst in, i skymmet (i ”FinnJons” stuga), rasslade getbindslena. Törnblom Rall. 60 (1909). Gatan låg mörk i skymmet av de höga husen. Hök MajGrann. 8 (1929). AB 1948, nr 49, s. 14. jfr HORE-SKYM.
2) i uttr. stå i skymmet för ngn, skymma ngn. Collinder SvOrdhjälp 164 (1968).

 

Spalt S 5565 band 27, 1974

Webbansvarig