| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÅDNING skå3dniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) motsv. SKÅDA 1: skådande (stundom äv. liktydigt med: åsyn l. anblick); stundom äv. närmande sig l. övergående i pregnant(are) bet.: tankfullt l. kontemplativt betraktande (av ngn l. ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; utom ss. senare led i ssgr numera företrädesvis i d. (Sv.) skodning .. (lat.) Speculatio, contemplatio. Linc. (1640). (Fosterlandets tempel) af hvars vigda inkrets, heligt sluten, / Blott hvarje årsfest, skådningen var njuten. Leopold 2: 292 (1812, 1815). Schönberg .. tillbragte .. tiden med skådning af tidens händelser, betraktelser och lärd Brefväxling. 2VittAH 13: 343 (1822, 1830). Öfver den spädes bädd, der han rodnade varm i sin slummer / Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud, / Dröjde i skådning en stund. Runeberg (SVS) 3: 249 (1841). Då ögonen sig mättat genom skådning, / Jag vände mig mot torgets nedre kant. Gumælius Engelbr. 171 (1858). Ditt ögas trånad ser blott himlaranden, / För hvarje jordisk skådning heligt blind. Bäckström Dikt. 33 (1870). Östergren (1940). — jfr BRUD-, SJÄLV-SKÅDNING. — särsk.
a) (†) i uttr. till skådning(s), till beskådande; äv. bildl. SvLittFT 1835, sp. 268 (bildl.). Gen befallning om att dessa lik / Må läggas på paradsäng ut till skådning. Hagberg Shaksp. 1: 445 (1847). Rudin 1Evigh. 1: 577 (1872, 1878; bildl.).
b) (numera bl. i vitter stil, föga br.) motsv. SKÅDA 1 g, om (kontemplativt) betraktande av l. försjunkande i beundran av kvinna l. kvinnor l. kvinnas l. kvinnors behag; äv. bildl. Phosph. 1810, s. 25 (bildl.). Suckar kunde jag (vid den älskades sida) ej gjuta; / Blott i stilla skådning njuta / En lycksaligt snabb minut. PoetK 1817, 1: 136. Förlorad i skådning af de täcka flickornas (dvs. danserskornas) behag, förgat jag länge att gifva (tecknet på att dansen skulle börja). Palmblad Nov. 3: 32 (1817, 1841). Då i hennes (dvs. den vackra flickans) skådning / Han stod försänkt: så (osv.). Franzén Skald. 4: 157 (1832). Naturen .. sjunker i skådning af sitt verk (dvs. kvinnan). Runeberg ESkr. 1: 202 (c. 1835). Risberg Prop. 8 (1905).
c) (†) motsv. SKÅDA 1 j, om åseende av skådespel o. d.; äv. i uttr. skådningens bana, om teater- (scen), skådebana (se d. o. 1). Adlerbeth Buc. 83 (1807: skådningens bana). SKN 1844, s. 141.
d) motsv. SKÅDA 1 n, om inre åskådning (äv. i uttr. inre skådning); särsk. om skådande av gudom (i sht Gud) l. ngt gudomligt l. andligt l. (numera i sht i skildring av ä. filosofisk uppfattning) ngts sanna varande l. idé (i utvidgad anv. äv. om intuition); äv. om sinnligt skådande av gudom l. andeväsen o. d.; utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl. i fackspr. CGNordforss i 2SAH 10: 289 (1822). Skådningen af Skönt är .. förädlad till skådning af Gudomligt: ty i samma mån, som vår uppfattning fylles af Helighet, fylles den af omedelbart närvarande Gudom. Atterbom PhilH 16 (1835). Den dygdige benådas (enligt Philo) af Gud med att få skåda honom omedelbart.. . Denna ekstatiska skådning ger menniskan den högsta lycksalighet. Rein Psyk. 1: 90 (1876). Redan Plotinus laborerade med begreppet intuition (”skådning”) i bemärkelsen af en förmåga af allra högsta rang. Vannérus Metaf. 36 (1914). Inre skådning(,) oftare ”inre åskådning”. Östergren (1940). — jfr ANDE-, FÖRNUFT-, SAM-, SANN-SKÅDNING.
e) motsv. SKÅDA 1 o, om (visionärt) blickande in i framtiden l. klärvoajant seende; äv. om enskild synupplevelse, särsk. liktydigt med: vision, syn; numera företrädesvis ss. senare led i ssgr. Icke alla skådningar af det slag, som betecknas med det allmänna namnet ”visionärt”, äro subjectiva phantasmer. Atterbom Siare 1: 52 (1841). (I Uppenbarelseboken) är författaren, såsom han sjelf angifver, .. försatt i en öfvernaturlig skådning af framtida verkligheter, som således icke uppstiga inifrån ur hans egen lugna erinrings eller betraktelses förråd. Rudin BibEnh. 38 (1887). jfr FJÄRR-, KRISTALL-, SANN-SKÅDNING. — särsk. (i skildring av ä. förh., mera tillf.) övergående i bet.: spående l. spåkonst; särsk. i uttr. skådning med såll, spående med såll, betecknande förr tillämpad spåkonst vid vars utförande ett fritt hängande såll l. ett över ett såll fritt hängande föremål kom till användning (varvid sållet resp. föremålet ansågs kunna besvara framställda frågor jakande l. nekande gm att utföra vissa rörelser). Ymer 1933, s. 293. jfr FÅGEL-SKÅDNING.
f) (†) motsv. SKÅDA 1 p, om en gudoms betraktande av l. aktgivande på människorna. Atterbom Lyr. 3: 187 (1829).
g) (numera föga br.) oeg. l. bildl., motsv. SKÅDA 1 r: betraktande (av ngt ur en viss synpunkt o. d.), betraktelsesätt, åskådning; äv. övergående i bet.: åsikt, uppfattning, mening. En annan .. skrift .. är rik på aningar och vinkar, men är sväfvande; brister i bestämd skådning. Bremer Brev 3: 223 (1851). (”Stormongolerna”) voro gudfruktiga som äldre smålandsfruar. Samt lika obekanta med Europas seder och skådningar. Lundström Jörgenb. 174 (1902). En sådan skådning av livet (som J. L. Runebergs) är möjlig blott om man är övertygad om det ondas vanmakt i förhållande till det goda. Vasenius Harm. 22 (1908). I en skrift hade .. (en filosofisk fransk skriftställare) förut försvarat påfvens allmakt, men som det synes genom Marsilius’ (av Padua) inflytande drogs han öfver till en annan skådning. KyrkohÅ 1917, s. 199.
2) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) motsv. SKÅDA 2: granskning, syn, besiktning; särsk. motsv. SKÅDA 2 a, om besiktning av naturprodukt l. råämne (med åtföljande avskiljande o. kasserande av icke fullgott material). Schultze Ordb. 4209 (c. 1755). Den utåt synbara kvalitetskontrollen tog (på 1600-talet) främst den form som kallades järnvräkeriet. Detta företedde en fullständig överensstämmelse med medeltida kontrollmetoder, ”skådning”, förstöring av defekta produkter o. s. v. Heckscher SvEkonH 1: 493 (1936). — jfr KREATURS-SKÅDNING.
3) (numera bl. ngn gg, i skildring av ä. förh.) motsv. SKÅDA 5, om verksamheten att visa gesäll till mästare för efterhörande om arbete. För den ordning, efter vilken verkstäderna skulle besökas vid skådning om arbete, har .. (i slutet av 1600-talet) noggranna föreskrifter stadgats av ämbetet. Löfgren TenngjH I. 2: 115 (1933).
-ART. (numera bl. tillf.) art av åskådning (av ngt); särsk. till 1 d. Atterbom PhilH 18 (1835; i fråga om inre åskådning av idéer). —
-BEGÄR. (†) begär efter att se ngn l. ngt; anträffat bl. till 1 b, om begär efter att se älskad kvinna; jfr -lust. Adlerbeth Ov. 250 (1818). —
(1 d) -FILOSOFI. (numera bl. tillf.) om filosofi som grundar sig på uppfattningen att tänkandet bl. på översinnlig väg (gm inre åskådning) förmår gripa tillvarons innersta väsen, spekulationsfilosofi. Atterbom PhilH 291 (1835). —
-GRAD. (numera bl. tillf.) grad av ngns förmåga till åskådning av ngt; särsk. till 1 d. Atterbom PhilH 135 (1835). —
-INTRYCK~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) intryck erhållet vid åskådning (av ngt); särsk. till 1 d. Atterbom PhilH 105 (1835). —
-KRAFT. (numera bl. tillf.) kraft l. förmåga till åskådning av ngt; särsk. till 1 d. Atterbom PhilH 11 (1835; i fråga om inre åskådning av det sanna varandet). —
-PUNKT. (†) punkt varifrån ngn l. ngt beskådas, utsiktspunkt; anträffat bl. till 1 b, i fråga om beskådande av kvinna; jfr skåde-punkt. Valerius 1: 21 (1806).
Spalt S 5672 band 27, 1975