Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅKA, skå3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. (Smål.) skåka, i fråga om hönas läte (om människa: gapskratta); sannol. av ljudhärmande urspr.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om höna, i fråga om läte som avges vid skrämsel l. kiv med andra hönor: kackla (skrämt o. d.). (Om man inte kan söva den svarta hönan som vaktar skatten) skåkar hon, eller flaxar med vingarne, och då försvinner hela skatten i jorden. Af detta skåkande blir hon stundom kallad Skåkhönan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 463 (1864).
Ssg: SKÅK-HÖNA. [jfr sv. dial. (Smål.) skåkhöna, skämtsamt, om liten flicka som gapskrattar] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om höna som ”skåkar”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 464 (1864).

 

Spalt S 5675 band 27, 1975

Webbansvarig