Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄFTYX ʃäf3t~yk2s, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skäfft-. -yx 1875 osv. -öx 1647)
Etymologi
[förleden sannol. ombildning av det ord för (spjut)skaft, kastspjut o. d., som föreligger i fd. skæfte osv. (se SKÄFTE, sbst.2); senare leden är yx, sidoform till YXA]
om yxa som användes ss. vapen l. kastredskap vid jakt; särsk. (o. numera bl., i skildring av ä. förh.) i uttr. kasta skäftyx, kasta en yxa (urspr. sannol. speciell slags jaktyxa) så att den lämnar handen under rotation o. (om kastet lyckas) med eggen träffar villebråd l. annat mål. Men kommer tu Fougde allena en gång / Jagh (dvs. en bonde) skal tigh stryka med skäfftöxen lång. Chronander Surge E 8 b (1647). (För 70 år sedan) förstodo nästan alla äldre karlar att gifva den med handen svängda yxan en hjulande fart, så att hon med eggen träffade det åsyftade stället, en färdighet, kallad ”att kasta skäftyx”. Rääf Ydre 5: 115 (1875). Yxor, som af skickliga skogmän handterades med stor träffsäkerhet, hafva nyttjats vid jakt på det sätt, att de med handen slungats i roterande lopp mot villebrådet. Detta har man kallat att kasta skäftyx. Fatab. 1906, s. 119. Keyland NordMJakt. 23 (1911; om ä. förh.).

 

Spalt S 5731 band 27, 1975

Webbansvarig