| Publicerad 1975 | Lämna synpunkter |
SKÄMMANDES ʃäm3andes2, äv. SKÄMMANDE -ande2, p. adj.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som erfar skamkänslor, skamsen l. generad; stundom äv. med tanken endast l. väsentligen riktad på blygselrodnaden (jfr SKÄMMAS 1 g, SKÄMMA UT 1 g); i sht predikativt; numera företrädesvis i ssgn O-SKÄMMANDES; jfr SKAMMA 2 slutet. Serenius B 4 b (1734). (Sv.) Göra en skämande, (lat.) Aliquem rubore suffundere. Schultze Ordb. 4202 (c. 1755). (Iklädd en egendomlig utstyrsel) fördes Lida, sjelf något litet skämmandes och i fullt skratt .. in till Otilia. Knorring Förh. 2: 108 (1843). jfr O-SKÄMMANDES.
Spalt S 5828 band 27, 1975