Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÄMNING ʃäm3niŋ2, l. SKÄMMING ʃäm3iŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. skiäm-. -ming 1738 (: biskämmingar, pl.). -ning c. 1645—1762)
Etymologi
[sv. dial. skämming, skämning; till SKAM, adj.]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, om ä. förh.) bistock (se d. o. 2). Behöfwes .. (vid binas svärmning) skönt Förråd på Skämningar. IErici Colerus 2: 97 (c. 1645). Rothof 12 (1762; från Västergötl.). — jfr BI-SKÄMMING.

 

Spalt S 5831 band 27, 1975

Webbansvarig