Publicerad 1976   Lämna synpunkter
SKÖNS ʃön4s, adv.
Ordformer
(förr äv. skiö-, skjö-)
Etymologi
[sv. dial. sköns, skyns; liksom d. skjöns av holl. schuins l. lt. schüns l. fris. sküns; avledn. av det ord som föreligger i holl. schuin, lt. schün, båda: sned; möjl. till den utvidgning av roten i lat. secare, skära, o. SAX, sbst.1, som (med annan avledn.) sannol. föreligger i fvn. skýli i skýlihǫgg, snedhugg, nisl. skýla, hugga snett. — Jfr SKÖNSA]
(numera föga br.) sjöt. snett (över) l. i sned riktning l. vinkel (mot ngt); äv. i uttr. på sköns, snett (över) osv. Ransons Holten .. brukas tiocka wid understa ändan, som kommer at stå skiöns emot stäfwen eller Resningz timren. Rajalin Skiepzb. 17 (1730). Standert eller ledare är et tåg som far sköns från toppen hwarpå et Stagsegel far up och ned. Dalman 53 (1765). När vågorna löpa sköns på lovarts låring, händer lätt .., att skeppet får sjön på andra låringen. Roswall Skeppsm. 1: 122 (1803). Pålappat gammal duk för buk- & nockgårdsskamfilning (dvs. skamfilning åstadkommen av buk- o. nockgårdingar) på sköns öfverseglet (dvs. över seglet). Caravello 33 (1893). Stenfelt (1920). Collinder SvOrdhjälp 165 (1968).

 

Spalt S 6157 band 27, 1976

Webbansvarig