| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
1) (†) ss. konjunktionellt adv. (i annan anv. än de under 2 nämnda): än, ock. Sker dett skönt att .. (läkarna) enom hälbregda göra till en tidh, så seer man gemenligen att thet intet långt bestånd haffuer. Ekeblad Bref 1: 154 (1652; rättat efter hskr.). Är skiönt ett Diur så grymt / som Tigren säyes wara, / Så älskar det dock den, med den det sig månd’ para. Brobergen 19 (1691, 1708). Wore Hon skiönt en gemeen Herdepiga .., i stället hon nu är en Konunga Dotter af Salenta, så wore I ändå lyckelig nog at få äga henne. Ehrenadler Tel. 934 (1723). Humbla Landcr. 442 (1740).
2) (ss. adv. l. konj.) i konjunktionella uttr., äv. sammanskrivna.
a) i uttr. med bet.: om än, även om; jfr 3 a.
α) där (än) skönt l. skönt där, se DÄR VII 6.
γ) (†) fast om skönt. Sij, fast om han (dvs. den för vars hälsa man skålar flitigt) skönt blijr, til högre stat vphögder, / Sägh mig, förvthan tigh (dvs. sundheten som han förlorar gm drickandet) hwad haar han ther för frögder. Palmchron SundhSp. C 3 b (1642).
δ) (†) när skönt; jfr NÄR, adv.1 o. konj. II 2 e. Orden gå så (bland danskarna), att nähr vij sköönt Elgsborgs lösen uthlagdt haffve, vill theras Konung ändå behålla Elgsborgh för några Fru Görffuels (dvs. Görvel Fadersdotters) godz. OxBr. 10: 13 (1616).
ε) (†) i förb. med om.
α’) om skönt (l. omskönt) l. om än skönt (l. omänskönt l. om änskönt l. änskönt om) l. om ock än skönt, se OM, konj. 13 b δ.
η) (numera föga br.) skönt ock, förr äv. ock skönt; jfr OCK, adv. 4 b β, c. Hwad som längst för detta, och skönt Anno 1618. anspunnit, och i thetta Seculo hijt in til spiltat (dvs. spolat) blifwit, det är ock blifwer ännu länge, länge, länge icke utwäfwit. Voigt Alm. 1687, Progn. s. B 5 b. Så stor dåre kan jag icke bli, att jag någonsin mer skall öfvergifva .. (hemmet) — skönt jag ock lefde, när det mer kunde komma i fråga (dvs. att jag nödgades åtaga mig riksdagsmannauppdrag). Stenhammar Riksd. 3: 202 (1848).
ϑ) (†) skönt än (jfr b δ); jfr ζ. Jag swär .. wid Gudarne at jag aldrig skal öfwergifwa henne .., ja icke heller skiönt jag än der igenom alla menniskiors hat i Werden skulle på mig lasta. Österling Ter. 1: 137 (1699). Wederstyggelig är för Gud en stolter i hjertat; / Frikänd blifwer han ej, skönt höllo än alle tilhopa. Nicander SalOrdspr. 36 (1760).
b) i uttr. med bet.: fastän; jfr 3 b.
δ) (†) skönt än (jfr a ϑ); jfr γ.
α’) = FASTÄN 2; äv. inledande ofullständig sats. (Svear o. götar) hafwa .., skiönt än Hedningar, haft stoor wördnad och åtherhåld för heliga orter, the Christnas Kyrckior, thes betienta, och hwad som hälst ty helgat war. Isogæus Segersk. 435 (c. 1700). Hon (dvs. ugglan) kan vid dagens skien och solens egne strålar, / Skiönt än hon ögonglas på höga näbben satt, / Eij skillja färgor åt. Eldh Vitt. 420 (1723). Bælter JesuH 1: 269 (1755).
β’) = FASTÄN 3 a; äv. inledande ofullständig sats. Brask Pufendorf Hist. 124 (1680). Det Götiska språket eller Norrœna Tunga talades, skönt än i särskilta brytningar, snart sagdt öfver hela Europa i de äldre tider. Celsius i 1SAH 1: 126 (1786).
ε) (†) skönt att, = FASTÄN 2. Ej mer jag (dvs. Poseidon) ibland de evige gudar / heder skall njuta, då heder ej ens mig menniskor visa / såsom Phäakerna, skönt att från mig de leda sitt upphof. Johansson HomOd. 13: 130 (1845).
3) (numera mindre br.) ss. koncessiv konj.; äv. inledande ofullständig sats.
a) även om, om än, om så; jfr 1. Rålamb 8: 121 (1691). Fast litet förskräcker oss fiendens hop, / Skönt han skulle komma med mordiskt skri och rop. SvForns. 2: 392 (c. 1710). Djuptänkt var visst icke Solon, ej en man i rådslag vis, / .. Annars nog han velat herrska .. samla ymnig rikedom, / Råda i Athen som envåldsman, skönt blott en enda dag. Emanuelsson Plut. 1: 75 (1842). Collinder SvOrdhjälp 165 (1968). — särsk. (†) övergående i adverbiell anv.: ens (se ENS, adv.1 6). Ståndet har .. förklarat sig at icke vilja gå en fot bred ther ifrån (dvs. från regeringsformen), och ej skönt uti the fördelachtigaste måhlen giöra på bem(äl)te regeringz-form något inbrott, på thet at, tå man tillåter ändring uti et, man icke må gifwa tillfälle til ändring uti alt. 2PrästP 2: 203 (1723).
b) fastän (se d. o. 2, 3 a). (Sv.) Skönt .. (eng.) Though .. (lat.) licet. Serenius (1741); jfr a. Collinder SvOrdhjälp 165 (1968).
α) = FASTÄN 2. VDAkt. 1661, nr 339. Ingen kunde gnida fel så vackert som han, skönt han var döf. NDagar 97 (1906). Rår I inte med att följa med hem på middan heller, mor? frågade Hanna. Hennes ton var inte ovänlig, .. men likafullt vågade mor Katrina inte svara nej, skönt hon längtade hem. Wägner ÅsaH 245 (1919).
β) = FASTÄN 3 a. Dhett godhs, som förb(emäl)t ehr, sill och salt fisk, som undanstuckit bliffuer, skönt dhet icke blifuet wrakat och sir[k]lat, (skall) wardha förbrutett. TbLödöse 550 (1620). Det der alt, — skönt förbannat illa, — / Är gammalt gräl, ej värdt at tiden dermed spilla. LBÄ 2—3: 3 (1797).
Spalt S 6159 band 27, 1976