| Publicerad 1976 | Lämna synpunkter |
SLAGRUTA sla3g~rɯ2ta, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rothof 178 (1762) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. slagrut, Linné Vg. 218 (1747)); förr äv. SLAGRUT, r. l. f.; pl. möjl. -er (se ovan).
(vanl. med händerna i labilt jämviktsläge hållet) enkelt redskap av trä l. metall o. d. (särsk. en träklyka) som används för sökande efter vatten (äv. efter malm o. d., förr äv. för sökande efter nedgrävda skatter l. drunknade l. för avslöjande av brott l. för botande av sjukdomar m. m.) o. som av anhängare av uppfattningen om redskapets användbarhet anses ge anvisningar gm att röra sig, särsk. gm att böja sig nedåt på ställe där det finns vatten (osv.); jfr PEK-STICKA 3, RUTA, sbst.3 2, SLAG-RO, SLAG-STICKA. Hermanson VirgDivin. 7 (1718). (Några) pläga .. sig til Malms upfinnande betiena af den så kallade Slagrutan eller pekstickan, hwilken intet annat är, än en uppå wiss tid om året afskuren grenig haszel- eller rönqwist. Bromell Berg. 74 (1730). (Det har påståtts att) bönderne i Sverige söka upp druncknade människor på sjöbottnen igenom slagruta. Ferrner ResEur. 156 (1759). Man sökte (år 1595) efter skatter (i Vadstena kloster): Christer Horn gick omkring med en slag-rut; men förgäfves. Dalin Hist. III. 2: 338 (1762). (Slagrutemannen) gick in i det närbelägna hus, där .. (en mördad kvinna) bott, och när han riktade sin slagruta mot där innevarande personer, utpekade denna den mördade kvinnans man. Högbom Slagrut. 26 (1928). Slagruta .. användes förr även .. för förutsägelser av ofödda varelsers kön, botande av sjuka m. m. SvUppslB (1935). Slagrutan visade sprutande källåder i backen. Sandgren Skymn. 1: 94 (1936). — särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv., om ngt som används på samma sätt som en slagruta. Slagrutegängare i mellersta England med endast händerna som ”slagruta”. SvUppslB 25: 273 (1935; under bild). Analyslampan — modern slagruta. Luma har konstruerat en transportabel analyslampa för mineralletning. Dædalus 1943, Ann. s. 8.
b) mer l. mindre bildl.; särsk. om ngt som är till hjälp vid upptäckter l. om förmåga att göra upptäckter. Dalin Vitt. 6: 53 (c. 1755). (E. M. Fries har i sitt inträdestal i Svenska akademien) med snillets slagruta uppsökt grunddragen i Geijers mångsidiga och rika inre lif. Frey 1850, s. 542. För alla skåningar är (antologien) Diktens Skåne .. en sannskyldig litterär bibel. Gabriel Jönsson har med fin slagruta gjort ett dikturval, som får hjärtsträngarna att dallra hos inte minst skånepågar och -töser i förskingringen. MorgT 1948, nr 342, s. 7.
-KONST. (-rute- 1928 osv. -ruts- 1899 osv.)
2) konststycke som utförs med tillhjälp av slagruta; företrädesvis i pl.; jfr konst 5. Högbom Slagrut. 5 (1928). —
-KRAFT. kraft (att upptäcka vatten o. d.) som tilltros slagruta; äv. bildl. (motsv. slagruta b), om persons förmåga att upptäcka ngt. Högbom Slagrut. 65 (cit. fr. 1907). Söderblom hade en förunderlig slagrutekraft att finna rätt på det goda hos en människa. HågkLivsintr. 12: 188 (1931). —
-MAN. man som går med slagruta (o. tilltros förmåga att upptäcka vatten o. d. med den); jfr -gängare o. rut-gängare. Sperlings Slagrut. 11 (1912). särsk.
a) (mera tillf.) i utvidgad anv. (motsv. slagruta a); särsk. om man som tilltros förmåga att upptäcka vatten o. d. gm att gå över ett område med ena handen utsträckt l. båda händerna utsträckta. Vissa slagrutemän använda ej slagruta, utan blott handen eller händerna, som hållas utsträckta. Östergren (1941).
b) bildl. (motsv. slagruta b), om person som har förmåga att upptäcka ngt. ÖgCorr. 1966, nr 239, s. 5. —
-PROBLEM. särsk. i sg. best., om problemet hur slagrutas rörelser skall förklaras. Sperlings Slagrut. 70 (1912). —
-TRUPP. (om ä. utländska förh.) i pl., om trupper med uppgift att söka vatten med slagruta. Högbom Slagrut. 5 (1928; om tyska förh. under världskriget 1914 —18).
B (numera bl. mera tillf.): SLAGRUTS-KONST, se A.
Spalt S 6364 band 27, 1976