| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLIPPRIG slip3rig2, adj. -are. adv. -T.
1) om l. med tanke på ngts yta: våt l. slemmig o. dyl. o. (sålunda) hal (se HAL, adj. 1, 2) l. glatt; företrädesvis dels om väg l. väglag o. dyl. l. ngt annat som utgör underlag vid gång o. d.: hal (se HAL, adj. 1), dels om ngt som på grund av våt osv. o. slät yta lätt glider ur ens grepp o. d.: hal (se HAL, adj. 2) l. glatt o. d.; jfr SLINTIG, SLIRIG, adj.2. Våta och slippriga bergsstigar. Däcket var slipprigt av fiskavskrädet. (Musslornas) kött är blött och sliprigt såsom ägg. Forsius Phys. 159 (1611). Achrelius Jos. D 3 b (1692; om ål). Stegarna woro ranglotte och sleprige (i Sala gruva), ty watn dryper continuerligen ofwan ifrå. Rhyzelius Ant. 32 (c. 1750). Ödmann MPark 195 (1800; om vägar). (Mineraloljor o. fetter) hafva i sjelfva verket intet vidare gemensamt, än att de båda kännas slippriga. TT 1878, s. 139. Nerén Bilb. 3: 129 (1928; om väglag). Strandsnäckorna på de slippriga hällarna (vid havet) flyttar sig inte en tum från i dag till i morgon. Selander LevLandsk. 153 (1955). — jfr BLOD-, REGN-SLIPPRIG.
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1; utom i c numera nästan bl. = HAL, adj. 1 slutet, i mer l. mindre utförd bild (i sht om väg l. om underlag varpå ngn står o. d.). VDAkt. 1684, nr 60. På den slipriga ärans wäg. Tessin Bref 1: 122 (1752). Den hala, slippriga, slingriga Dialectiken var den orm som förförde menniskan till syndafall. Törneros (SVS) 4: 134 (1827). Han tyckte sig stå på en slipprig grund och fruktade, att genom den minsta oförsigtighet halka ned i en afgrund. Ridderstad Samv. 1: 353 (1851). Gullberg Terzin. 14 (1958; om fallgrop). — särsk.
a) (numera föga br.) hal (se HAL, adj. 3), opålitlig, falsk. Schroderus Os. 1: 384 (1635; om bekännelse; lat. orig.: lubrica). SedolärMercur. 1: nr 11, s. 7 (1730; om kvinnotunga). Pohlackarne äro slipprige och obeständige. Nordberg C12 1: 218 (1740). Skurk! ropade Joachim, slippriga äro dina ord, som branten, hvari du med möda qvarhåller hästen. Almqvist Herm. 69 (1833). Sundén (1891; om tunga).
b) (numera föga br.) som vilar på osäker l. otillförlitlig (logisk) grund; särsk. dels: vacklande l. osäker l. oviss, dels: svår l. besvärlig l. kinkig, dels: obeständig l. kortvarig l. förgänglig, dels: som lätt ”slår slint” (se SLINT, sbst.2 2 a) l. tar fel l. miste, otillförlitlig o. d. (Jag) sijr .., att ingen communication kan medh edher, godhe Herrer, tryggeligen anstelles i een så vichtigh och släprigh saak. AOxenstierna 13: 341 (1635). The (som ivra för religionsförbättring) lefwa vthi een framhärdeligh owiszheet, och stanna vthi allahanda slipprige och hwispachtige tanckar. Sylvius Mornay 406 (1674). Lybecker 170 (c. 1715; om människogunst). Hans Stor-Brittan(niska) Maj(estä)t är ej i stånd, at få dem, som i så bistra och slipriga tider wela tjena, utan åtskilliga Herrar hafwa underdånigst betackat sig för de dem tillbudne Hedersämbeten. SvMerc. 2: 711 (1757). Wieselgren SvSkL 3: 426 (1835; om minnet). Vi inkomma nu (med nationalkaraktären) på ett ämne, som kanske är det slipprigaste af alla. Palmblad Norige 69 (1846). På den slippriga frågan om sitt mer eller mindre onyktra tillstånd tyckes .. (skepparen Biström, anklagad för att ha orsakat ett haveri) ej alls velat inlåta sig. Quennerstedt Torneå 2: 294 (1903).
c) i fråga om moral: osedlig l. oanständig l. frivol l. moraliskt betänklig l. tvetydig l. anstötlig o. d.; företrädesvis i fråga om sexuallivet. Om til äfwentyrs en motwillig Bröllops Giäst et sleprigt ord lätte springa öfwer Tungan. Weise 291 (1697; uppl. 1769: et löst ord; t. orig.: ein schlüpffrig Wort). SöndN 1865, nr 38, s. 3 (om teaterstycke). Kamilla, brådmogen och osundt påverkad genom slipprig läsning. NordT 1884, s. 229. VL 1895, nr 102, s. 4 (om moraliskt betänkliga ekonomiska medel varmed ngt understödjes). Innehållslöst struntprat och slippriga anekdoter. NordRevy 1895, s. 294. Han var rörd av pokulerandet och sjöng slippriga visor. Dahlin BrändSkeppM 37 (1928). Damen med det kortklippta håret och den rätt så slippriga konversationen. Stjernswärd Snopp. 75 (1930). Arnér Finnas 136 (1961; substantiverat, om person).
3) (†) i utvidgad anv. av 1 o. 2.
a) om färd l. steg o. d.: som sker resp. tas i halka o. d.; äv. om fall: som beror på halka; äv. mer l. mindre bildl., särsk.: osäker l. svår l. kinkig o. d. (jfr 2 b) Hur sliprig är vår usla lifnadz fart! TRudeen Vitt. 250 (1686). (I dödsriket) mötte dem .. sällsama skapnader. .. Dumheten leddes af en annans hand, och fördes ofta på slippriga fall. Mörk Ad. 2: 155 (1744). Posten 1769, s. 487 (om steg).
c) (†) om den ålder då man är ung, liktydigt med: ostadig (se d. o. 3 b). Schroderus Os. 2: 266 (1635: sin sliprige ålders Åhr; lat. orig.: lubricæ ætatis annos). Kolmodin TacAnn. 1: 449 (1833: den slippriga ungdomsåldren).
1) till 1; särsk. konkret, om ngt som är slipprigt (särsk. om slipprigt ställe där man går). Linc. (1640: Sleprigheet; under lubricum). I detta åhret kommer så mycken sleprighet på Iisen, att man för hallkan ey får bruka sina Oxar. Rudbeck Atl. 3: 76 (1698). CAEhrensvärd Brev 1: 247 (c. 1795; konkret). de vid hög temperatur kokande mineraloljorna motverka genom sin slipprighet friktionen. TT 1878, s. 139. Långsamt dimman över däcket krälar, / det luktar slipprighet och våta hudar. Österling Idyll. 90 (1917).
2) till 2; äv. motsv. slipprig 2 c (särsk. konkretare, om slipprigt yttrande o. d.). (Han) gick altid med säkra steg uti de almänt för sliprighet illa beskrefna hof-trapporna. 1VittAH 2: 121 (1773, 1776). Häri — i sjelfva grundvalens slipprighet — låg orsaken till Monarkiens upplösning. Silverstolpe i 1SAH 4: 148 (1791, 1809). Och så (säger Jonas Lie i ett brev) kom underrättelsen om beslaget (på Giftas)! För hvad? Slipprighet? Strindberg Brev 5: 51 (1885). DN(A) 1964, nr 279, s. 18 (i pl., konkretare, om slippriga yttranden).
Spalt S 6664 band 27, 1977