Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLUTT slut4, adj., förr äv. SLUT, adj.2 -are; n. o. adv. SLUTT.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sluttande l. sned; förr äv. om vattendrag: som rinner i sluttande terräng, snabb, strid. Wij (måste) drage håpanar öfuer, förty .. (strömmen) bär allt för slutt vtföre. HSH 38: 108 (1592). Slottett och staden (Kokenhusen) lågo högt upp ifrån strömmen (dvs. Düna) och en slutt backa uthföre. HH 20: 340 (c. 1640). (På ett ställe i Gamla Uppsala är) jorden intet så lös (som på andra ställen) .. är icke heller så slut, utan jämlååg. Rudbeck Atl. 1: 170 (1679). (Jag reste längs Donau) ifrån Passau til Wien och Presburg, hwarest han mycket sluttare och snällare är, än i Ungern längre neder wid Walachiet och Turckiske Gebietet. Block MotalaStr. 5 (1708). Gråsten, som .. i sjelfwa bärget skifrade sig slutt eller ad angulum acutum a linea perpendiculari (dvs. i spetsig vinkel mot lodlinjen). Linné Vg. 185 (1747). Han hade stor, svart rock och slutta axlar. Lo-Johansson Stat. 1: 40 (1936). — jfr FRAM-, LÅG-, LÅNG-, LÄNGS-SLUTT.
Ssgr, se slutta, v.2 ssgr.
SLUTTHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara sluttande l. (i fråga om vattendrag) rinna i sluttande terräng (l. snabbt l. stritt); äv. konkret, om sluttande parti (på ngt). Strömmens aftagande eller stadnande (kan man) bäst observera .. på the orter, hwarest fall äre eller någon märkelig Elfwens slutthet. Block MotalaStr. 91 (1708). (T.) Die Abdachung an einer Mauer einer Festung, (sv.) thet som lutar utföre, eller sluttheten nederst på ene fästnings mur. Lind 1: 7 (1749). Är nödigt at, efter ängsmarkens slutthet, .. Afhälnings-diken inrättas. Gadd Landtsk. 2: 275 (1775).
Spalt S 6941 band 27, 1977