| Publicerad 1977 | Lämna synpunkter |
SLUTTNING slut3niŋ2, sbst.2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SLUTNING slɯ3tniŋ2, sbst.2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
om förhållandet att ngt sluttar; förr äv. dels om ljusstråles lutning, dels (konkretare) om sätt varpå ngts delar bildar vinkel mot varandra (övergående i bet.: vinkel). Swedenborg Reg. 97 (1718). (En klase av ett slags tungspat) består hel och hållen af crystaller, efter längden räfflade och stälde uti åtskilliga sluttningar emot hvarandra. VetAH 1784, s. 111. Man (finner) att röda (ljus-)strålar brytas mindst (i genomskinliga kroppar), och efter dem komma i sin ordning brandgula, gula, gröna, blå och violetta; så att de violetta brytas alldramäst, väl förståendes, då sluttning och mellankroppar äro lika. De Rogier Euler 1: 126 (1786). Ifrån den bergsträckning, hvilken, utgående i sydostlig rigtning från Dalfjellen, skiljer Westmanland och Dalarne, utsträcker sig mot Mälaren, under oaflåten sluttning, landskapet Westmanland. Dybeck Runa 1842—43, 1: 1. Sandström NatArb. 2: 77 (1910). — jfr LÅNG-, MOT-, NEDFÖRS-, SIDO-, UTFÖRS-SLUTTNING m. fl. — särsk.
a) konkret, om sluttande del l. parti av ngt (särsk. av berg l. höjdsträckning o. d.); jfr b. Rudbeck Atl. 1: 799 (1679). På täckvingarnas bakre sluttning (hos håriga barkborren) är första fåran knappt djupare än de övriga. Trägårdh Skogsins. 200 (1939). På Etnas sluttningar. Ymer 1950, s. 241. jfr BACK-, BERG-, DAL-, FJÄLL-, HÖJD-, JORD-, LÅG-, NIP-, NORD-, NORR-, OST-, SKUGG-, STRAND-, SÖDER-, TAK-, VÄST-, YTTER-, ÅS-, ÄLV-, ÖST-SLUTTNING m. fl.
b) mer l. mindre bildl.; äv. motsv. a. När tjenstemannen redan hunnit till den nedåt lutande sluttningen af sin bana, med hvilken saknad blickar han ej då tillbaka på .. sin glada ungdoms sorgfria dagar. Manderström i 2SAH 27: 23 (1853). Sjödin Sotfragm. 57 (1949).
-HÖJD. (†) i fråga om gravhög o. d.: höjd angiven gm uppgift om avståndet från basen till toppen. Sjöborg Nomenkl. 41 (1815). ÖgFmT 1875, 1: 22. —
Spalt S 6943 band 27, 1977