Publicerad 1979   Lämna synpunkter
SMITT smit4, sbst.1, förr äv. SMETT, n. (Kjellberg Ull 453 (i handl. fr. 1765) osv.), äv. r. l. m. (Kjellberg Ull 381 (1943) osv.); best. -et resp. -en; pl. = (Kjellberg Ull 453 (i handl. fr. 1765) osv.) resp. -ar.
Ordformer
(schmitt 1765. smett 1783. smitt 1832 osv.)
Etymologi
[av lt. smitt, schmitt, motsv. t. schmitz, slag, stycke, smitt, märke avgränsande del av varp l. väv; till SMITTA, v. (jfr SMITTA, sbst.2); formen smett sannol. av lt. smet, kast, (pisk)rapp, smitt, motsv. fris. smet, t. schmiss (av fht. smiz, födelsemärke); vbalsbst. till SMITA, v.1 — Jfr SMID-]
(förr) om ett för varp använt längdmått utgörande 6 alnar (motsvarande varpans omkrets). Kjellberg Ull 453 (i handl. fr. 1765). Under arbetet måste varparen eller varperskan hålla halvknipen jämn och platt som ett band … Hoppade man över ett varv, vilket kallades språng, måste en ny smitt garn skarvas till. Därs. 381 (1943).

 

Spalt S 7586 band 28, 1979

Webbansvarig