| Publicerad 1979 | Lämna synpunkter |
SMITA smi3ta2, v.1 -er, smet sme4t (smeto sme3-tω2), smitit smi3tit2, smiten smi3ten2, i bet. II äv. -ar, -ade, -at, -ad. (pr. sg. -ar Schultze Ordb. 4605 (c. 1755), Högberg Utböl. 2: 64 (1912); -er Granlund Ordspr. (c. 1880; i bet. I 2), Landsm. VIII. 3: 384 (c. 1900: smites, pass.; i bet. II 2), Key HjälpDSjälv 54 (1917; i bet. I 2) osv. — ipf. sg. smet (smeet) VRP 1644, s. 16 (i bet. I 1), Janson Lögn. 99 (1912; i bet. I 3) osv. — ipf. pl. smeto LoW (1889; äv. till smita, v.2), Blomberg Överg. 132 (1915; i bet. I 3) osv. — ipf. -ade Schultze Ordb. 4605 (c. 1755), AnderssonBrevväxl. 1: 243 (1851). — sup. -at Schultze Ordb. 4605 (c. 1755); -it Lindqvist Stigm. 167 (1906; i bet. II 2), SAOL (1923; i bet. I 2) osv. — p. pf. -ad Schultze Ordb. 4605 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SMIT, sbst.1
I. stryka på; smeta av sig; tätt förena sig med ngt o. d.
1) (†) i fråga om ngt klibbigt l. nedsmutsande: (be)stryka l. smeta; anträffat bl. dels med obj. betecknande föremålet för nedsmutsande bestrykning, dels i den särsk. förb. SMITA TILLSAMMANS; jfr II 3. Han togh en liten brånnastake (dvs. brandstake) och smeet barnet med thuert öfuer näsan, män han slogh dett slett inthet. VRP 1644, s. 16.
2) (numera nästan bl. i vissa trakter) färga l. smutsa l. smeta av sig (se SMETA AV 2); särsk. om l. i fråga om färg (som torkat): släppa (se SLÄPPA, v.3 I 2), släppa färg; förr äv. med obj.: smeta l. smutsa av sig på (ngt); jfr 3 slutet. Kitteln smiter inte grytan. Granlund Ordspr. (c. 1880). Smiter .. färgen, sedan den är torr, måste man (osv.). Key HjälpDSjälv 54 (1917). SAOL (1973).
3) ss. beteckning för att ngt (i sht klädesplagg l. ngt annat tunt o. böjligt) är tätt förenat l. går tätt ihop med underlaget resp. kropp l. kroppsdel (o. följer dess kontur l. konturer); dels i de särsk. förb. SMITA TILL, ÅT, dels i annan anv.: smita åt; äv. bildl. Språket smiter icke efter tanken som en klassisk dräkt, utan döljer, om också inte tanken själf, likväl ofta dess växt och former. PedT 1900, s. 277. Svångremmarna smeto omkring höfternas välvning som järnband. Blomberg Överg. 132 (1915); möjl. särsk. förb. Kjolen smiter tätt kring höfterna. NDA(A) 1932, nr 158, s. 9. Ett gulbrunt skinn smet kring kraniet med dess utstående kindknotor, munnen var tandlös. Fogelqvist Minns 139 (1935); möjl. särsk. förb. — särsk. (mera tillf.) om lera o. d.: ligga kletad (efter ngt); jfr 2. Den våta lerjorden, som (vid klättringen uppför sluttningen) klumpar sig under skodonen och i stora sjok smiter efter kläderna. Wilhelm Dvärg. 107 (1922).
II. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) slå l. kasta l. slänga o. d.
1) tilldela (ngn) slag (l. knuff(ar)) l. ge (ngn) stryk, slå (ngn); äv. i de särsk. förb. SMITA PÅ, TILL. Spegel 452 (1712). (Sv.) Smita en högeligen, (lat.) Verberibus foedum in modum lacerare aliquem. Schultze Ordb. 4605 (c. 1755). (Sv.) Han är väl smitad, (lat.) Bene verberatus est. Därs. Östergren (1941; angivet ss. nästan bl. förekommande i särsk. förb.).
2) (med kraft l. vårdslöst) kasta (ngt), slänga, dänga o. d., äv. bildl., dels: kasta (ngn ngt i ansiktet; se KASTA, v. 1 l γ), dels i den särsk. förb. SMITA I; äv.: rycka l. riva (ngt från ngn l. ngt). Om jag vore Betlehems prest, /jag ../.. toge en kostelig såpa, / som sved i asketisk smärta / — allt medan jag gned och smet / från ryggen de heligas (dvs. de smutsiga pilgrimernas) kåpa / samt väldigt bad och grät. Heidenstam Vallf. 59 (1888). Så smitar han mig i flabben, att faen och inte han var bekant med mej och tocken där smörja. Högberg Utböl. 2: 64 (1912). — särsk.: flinkt (o. förstulet l. oförmärkt) kasta l. skjuta l. sticka (ngt ngnstädes); anträffat bl. i den särsk. förb. SMITA IN.
3) [möjl. delvis utgående från I 1] ss. beteckning för att ngn snabbt (o. ss. fuskverk) åstadkommer ngt; i den särsk. förb. SMITA IHOP.
SMITA I10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 2; särsk. bildl., = slå i 4 b α. (En ung tecknare) ritar skepparhistorier .., som de smitit i honom, långvägafolket, som bygger och bor i de stora hamnarnas sällsamma mastkorgar. Lindqvist Stigm. 167 (1906). —
SMITA IFRÅN SIG10 04 0. särsk. (numera nästan bl. i vissa trakter) till I 2: färga l. smeta av sig. Oljeblanksvärta .. smiter ej ifrån sig .. på kläder. SD 1897, nr 133, s. 6. SvHandordb. (1966). —
SMITA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) (mera tillf.) till I 3: (tätt) förena sig l. gå ihop (med ngt). (Båten) får .. sin avslutning med ett randhyvlat ”subann” (dvs. sugband) längs relingen, det smiter vackert ihop med stamdrag (dvs. stäv) och håer. TurÅ 1949, s. 271.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 3: snabbt (o. ss. fuskverk) åstadkomma (ngt), ”smäcka” ihop (ngt); äv.: (snabbt) ljuga ihop l. hitta på (ngt), ”smäcka” ihop. Tänk du blott hwarje gång du ej blir belåten med mina krönikor .. tänk du blott då: ”må jag prisa min lyckliga stjerna, att jag blef den läsande och ej den som skulle smita ihop all denna drafwel.” SmålAlleh. 1883, nr 143, s. 3. Jag hade .. tänkt att smita ihop några passablare skäl när jag började, men — men, ser du, jag har kommit ur vanan att ljuga för dig, Jack. Cavallin Kipling Gadsby 145 (1897). Henriksson Tyskl. 140 (1901). —
SMITA IN 10 4. (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) till II 2: kasta l. slänga in (ngt). Skytten slängde ut hylsan och smet in en ny patron. Knöppel SvRidd. 72 (1912).
2) till II 2 slutet: flinkt (o. mer l. mindre förstulet l. oförmärkt) kasta l. skjuta l. sticka in (ngt ngnstädes); anträffat bl. oeg. l. allmännare, i fråga om annat än kaströrelse osv. Sjögren smitade in en förfrågan i .. Hels(ingborgs)posten. AnderssonBrevväxl. 1: 243 (1851). Vi skulle (i reseskildringen) smita in ansigtstyper, husgeråd o. d. så att arbetet äfven fick värde! Strindberg Brev 4: 61 (1884). Under en rundpromenad omkring däcket råkade jag .. smita in ett ögonkast under lugg uti tälten (med muhammedanska kvinnor). Adelsköld Dagsv. 4: 195 (1901). —
SMITA PÅ10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 1: piska på (häst). Jag såg henne .. rycka till sig tömmarna och smita på hästen. Schröder Bruksb. 196 (1892). —
SMITA SÖNDER10 40. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 2: slå sönder (se slå sönder 2). ÖoL (1852). —
SMITA TILL10 4.
2) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 1: slå till (ngn l. ngt). Serenius (1741). Hedenstierna Jönsson 118 (1894).
SMITA TILLBAKA10 040, äv. 032. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 2: kasta l. slänga tillbaka (ngt). EWigström i Landsm. VIII. 3: 384 (c. 1900). —
SMITA TILLSAMMANS. (†) till I 1: smeta l. klina samman (ngt). Om aftonen .. när bien gått till ro, smita med ler, kupan och kransen wäl tillsamman. Wåhlin LbLandth. 86 (1804). —
SMITA UT10 4. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till II 2: kasta l. slänga ut (ngt); särsk. allmännare: kasta bort (ngt), göra sig av med (ngt). (Fredrik II av Preussen sade:) ”I min boksamling .. skulle jag .. icke tåla sådant uselt skräp (som Nibelungenlied), utan smita ut det.” Landsm. 1: 462 (1880). —
SMITA ÅT10 4. till I 3: (tätt l. som klistrad) sitta l. strama åt (omkring ngn l. ngt). Kring halsen smet en krage, styf som järn, åt och under hakan var en jättestor rosett fästad. Janson CostaN 1: 61 (1910). Klänningen satt förresten utmärkt bra, smet åt där den skulle smita åt. Hedberg Drömtydn. 255 (1952). jfr åtsmitande.
SMITIG, adj.1 (mera tillf.) till I 3, om klädesplagg: som smiter åt, åtsmitande. På benen hade hon trikåtrånga smitiga byxor som stramade så hårt över knäna att knäskålen avtecknades. DN 1959, nr 50, s. 8.
Spalt S 7577 band 28, 1979