Publicerad 1981   Lämna synpunkter
SNÄLLA, v. -ade. vbalsbst. -ARE (se avledn.).
Etymologi
[av t. schnellen, med schvung stöta l. kasta l. slå, ss. refl.: med ett ryck flytta sig, skynda sig, av mht. snellen, knäppa o. d., ss. refl.: skynda sig, till snel, snabb (se SNÄLL). — Jfr SNÄLLARE, sbst.2, SNÄLLKRAFT, SNÄLLNÄT, SNÄLLTRYCK]
(†) skynda, hasta; äv. refl.: skynda sig. Schultze Ordb. 4634 (c. 1755). Skall herrn gå så fort? ropade .. (värdshusflickan) efter honom. Glöm då icke käppen! Se så ja … Snälla sig nu! Almqvist Smar. 33 (1845).
Avledn. (†): SNÄLLARE, sbst.1, m. person som hastigt gör ngt. Schultze Ordb. 4633 (c. 1755).

 

Spalt S 8325 band 28, 1981

Webbansvarig