| Publicerad 1981 | Lämna synpunkter |
SNÄRJA snær3ja2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SNÄRJA, v. 1: snara (se SNARA, sbst.1); numera bl. om gäddsnara; äv. bildl. När mången tror sig äga nyckelen til hela Landet, är han i snärjan, och innesluten lika som i en kista. Richardson Krigsv. 1: 104 (1738). Att fånga gäddor med en snärja från enbuskens rötter var det största äventyret under min barndom. Moberg BerLevn. 41 (1968). — jfr GÄDD-, ROT-, RÄNN-SNÄRJA.
2) bot. motsv. SNÄRJA, v. 2, 3, om (växt tillhörande) släktet Cuscuta Lin., vilket kännetecknas av att hithörande växter är parasitväxter som slingrar sig kring sina värdplantor (särsk. i uttr. storfröig snärja, om arterna C. suaveolens Ser. o. C. arvensis Beyr.); äv. om var o. en av de slingrande växterna Convolvulus arvensis Lin., åkervinda, o. Galium spurium var. Vaillantii DC. (jfr SNÄRJ-GRÄS 1); i pl. äv. om släktet Cuscuta; jfr SNÄRJ-GRÄS 2. Ogräs både af Hwitrot .., och Snärjor eller Drabinda .. utränsades i åkren medelst flitig körsel. Linné Sk. 368 (1751; om åkervinda). BotN 1892, s. 263 (om G. spurium var. Vaillantii). NormFört. 15 (1894; om släktet). Vid sin värdväxt är snärjan fäst medels sugvårtor, vilka sammanvuxit med och formligen inträngt i dess stam. Elfving VäxtNär. 63 (1924). SvBotT 1936, s. 662 (: storfröig). BonnierLex. (1966; i pl., om släktet). — jfr HUMLE-, KLÖVER-, LIN-, LJUNG-, LUPIN-, NÄSSEL-SNÄRJA. — särsk. i allmännare anv., om klängväxt l. snärjande växt i allmänhet; i ssgrna BOM-, SMÅ-SNÄRJA.
3) (i vissa trakter) motsv. SNÄRJA, v. 2, 3, om oordnad l. tilltrasslad hög l. mängd av ngt. Ernst .. kastade en hel snärja af tång rätt i famnen på henne. Lundh Ljungh. 54 (1905).
4) (förr) bunt av c. 100 tobaksblad uppträdda på tråd för torkning. GHT 1892, nr 205, s. 1. Lindstedt HandlTobOdl. 19 (1899).
Spalt S 8332 band 28, 1981