| Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOMMA som3a2, förr äv. SOMME, pron. pl. Anm. Förr användes äv. dat.-formen sommom. SColumbus Vitt. 85 (c. 1678).
(numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
I. i adjektivisk anv., = SOMLIG I 1. For ty ath scrifften såå lyder påå somme städher. OPetri 1: 186 (1527). Somme tine naboer äre arglistige. Svart Gensw. K 7 b (1558). Uti somma stycken är hon (dvs. en kungadotter) raska Riddaras wederlijke. Verelius Gothr. 93 (1664). (Det kan inte vara) skaparens mening, att .. somma människor bara ska’ vräka sig i rikedom å somma inte ha bröd åt sina egna ungar. Roos Skugg. 320 (1891); jfr II a.
II. i substantivisk anv.
a) = SOMLIG II 1 a (äv. a β). (Kristian II) lot gripa .. rikisins godhe mæn och andra huem honom tektis Oc somma quartera ok affliffua. G1R 1: 28 (1521). Somme mene, att .. (den efterlyste) ähr i Höxby sochen. ÄARäfst 26 (1596). Somma kommo igen (från utlandsfärder). Messenius Christm. 230 (c. 1630). Om somme visste, hvad somme säga om somme, så sa’ inte somme om somme, som somme säga om somme. Granlund Ordspr. (c. 1880). Engelke Småstad 30 (1906: somm’a; sannol. uppfattat ss. sammandragning av somliga).
b) = SOMLIG II 1 b. Johansson Noraskog 2: 330 (i handl. fr. 1590). Han tänkte sin gamla tanke om bäcken som rann igenom där; den skulle somma av årets tider kunna ge kraft åt en kvarn, kanske driva hjulen för en tröska. Sandgren Förklar. 194 (1960).
Spalt S 8780 band 29, 1982