Publicerad 1982 | Lämna synpunkter |
SOP sω4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (numera i sht i vissa trakter) redskap för sopning, sopkvast l. sopborste l. sopviska o. d.; jfr SOPA, sbst.1, SOPP, sbst.1 anm. Lind (1738). När far .. kom hem, fick .. (pojken, som var berusad) stryk av sopen, och sen dess satt skräcken för brännvinet i. Väring Frost. 22 (1926). Snart kommer det en karl med en hink och en sop / att kvistar och bråten uppkratta. Grundström Dyhav. 49 (1934). Ahlin Markn. 130 (1957). jfr SPIS-, UGNS-SOP.
3) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) på lieorv: vid mejning av säd använd anordning (bestående av ett vid orvets nedre ände fäst, böjt spröt o. d.) för att lägga säden rätt (med axen åt samma håll), ”mejhand”, ”grind”; jfr SOPA, v. e. SamlRönLandtbr. 2: 85 (1777).
4) (vard.) om slag (se SLAG, sbst.1 1) utdelat med en kraftig o. svepande rörelse med armen; jfr SOPA, v. e. NysvSt. 1934, s. 68 (om örfil; i förteckning över nasares ordförråd). Toppen (på den fallande julgranen) gav kaffebordet en sop så att det stjälpte med ett fasligt rammel. Fridegård Kvarnb. 113 (1944). Fogelström Vakna 202 (1949). jfr RÅ-SOP.
B: SOPE-STÅNG, se A.
Spalt S 8877 band 29, 1982