Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRUCKA l. SPROCKA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Löfgren TenngjH I. 1: 132 (i handl. fr. 1697), PH 2: 1334 (1737)).
Ordformer
(sprock- (språck-) c. 1696—1712. spruck- (sprukk-) c. 1696—c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. sprucka, språcka, sprocka; jfr nor. dial. sprukka, sprokka; till p. pf.-stammen av SPRICKA, v.]
(†) spricka, rämna; äv.: klyfta l. skreva. I Bärget nedan till; iag wet där är en Sprocka / Rätt på den wänstra Hand, där will iag mig försticka. Dahlstierna (SVS) 314 (c. 1696). (Vid brandsyn bör noga efterses om) trä-wäggar bredwid Kiöks-Brygg- Brän- och andre Spisar äro borthuggne, och .. om de af Husets siunckning tagit farlige spruckor. PH 2: 1334 (1737). Schultze Ordb. 4826 (c. 1755).

 

Spalt S 10167 band 29, 1985

Webbansvarig