Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPÅNA spå3na2, v.2 -ade; vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[sannol. etymologiskt identiskt med SPÅNA, v.1, o. eg.: åstadkomma bara spånor l. små spånor (se SPÅN, sbst.1 1, 3)]
(i vissa kretsar, vard.) om skådespelare l. annan underhållare l. musiker: (mycket) fritt improvisera (på grund av att man kommit av sig l. för att roa extra l. ss. ett planerat l. avsiktligt sätt att framträda l. underhålla). När en skådespelare tappar kontakten med rollen och börjar ”spåna”. UNT 1943, nr 153, s. 7. Att på scenen kunna ”spåna” d.v.s. göra tillägg utom vad rollen säger. Hodell ENorlander 142 (1949). Ringstrand kände sig mer än vanligt bortkommen när plötsligt allting blev svart och han varken såg noter, tangenter, händer eller den uppträdande artisten som han skulle ackompanjera. — Det blev att spåna lite fritt. RöstRadio 1953, nr 32, s. 16. Det var ganska festligt när Beppe, Lasse O’ och Yngve satt på Berns scen och spånade. AB 1963, nr 341, s. 19. KvällsP 1967, nr 32, s. 17. jfr [sannol. sekundärt]: Äldre skådespelare säger eller sade åtminstone förr — med tydlig indignation och djupt förakt i tonen — ”sågspåna”, vilket med sin association till cirkus ger förklaringen till uttrycket, dvs. att en aktör som ”spånar är mera clown än skådespelare”. RöstRadio 1953, nr 37, s. 36.
Avledn.: SPÅNARE, sbst.2, m.//ig. person (skådespelare l. annan underhållare l. musiker) som spånar. Får man säga sånt som inte står i pjäsen? .. En spånare kan ju försätta andra i pinsamma situationer. KvällsP 1967, nr 32, s. 17.

 

Spalt S 10410 band 29, 1985

Webbansvarig