Publicerad 1986   Lämna synpunkter
SPÄRGEL spær3jel2 l. -gel2, äv. 40; best. -n; pl. (om olika arter l. former) -glar. Anm. I äldre sv. användes ordet stundom i den latinska formen spergula. Örter, som i synnerhet hade sit tilhold på .. stranden (av Vänern), voro .. (bl. a.) Spergula. Kalm VgBah. 47 (1746).
Ordformer
(spergel 1769—1979. spärgel 1889 osv. spärjel 1889)
Etymologi
[liksom d. spergel av t. spergel, av mlat. spergula, av ovisst urspr. — Jfr SPARK, sbst.4]
1) bot. (växt av) släktet Spergula Lin.; särsk. om arten S. arvensis Lin., åkerspärgel (äv. om (ss. foderväxter) odlade former av denna art); jfr FRYLE 1, PJUSKA, SKORV 4 b. BBergius PVetA 1769, s. 24. Weste FörslSAOB (c. 1817; om släktet). Spergeln .. som sedan midten af 17-hundratalet städse funnit användning såsom foderplanta på mager, sandig mark. Jönsson Gagnv. 166 (1910). Såsom gröngödslingsväxter voro norr om Italien spergel och bovete tidigast kända. LAHT 1920, s. 133. BonnierLex. (1966). — jfr FODER-, JÄTTE-, KNYL-, VÅR-, ÅKER-SPÄRGEL m. fl.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (växt av) släktet Spergularia (Pers.) J. & C. Presl. (som tidvis sammanförts med Spergula Lin.). Västerb. 1926, s. 276.
Ssgr (i allm. till 1; i sht bot.): SPÄRGEL-FRÖ. QLm. 4: 44 (1833). —
-HALM. jfr -hö. Spergelhalmen ätes med begärlighet af kor och får och anses jemngod med det bästa ängshö. Arrhenius Jordbr. 3: 77 (1861). —
-HÖ. hö av (åker)spärgel. QLm. 4: 44 (1833). Arrhenius Jordbr. 3: 76 (1861). —
-LAND. jfr land 1 a α. Gadd Landtsk. 2: 417 (1775). —
(2) -NARV. (†) släktet Spergularia (Pers.) J. & C. Presl. Kindberg SvNamn 27 (1905). —
-SLÄKTE(T). släktet Spergula Lin.; i sht förr äv. med inbegrepp av släktet Spergularia (Pers.) J. & C. Presl., rödnarvsläktet. ArkBot. II. 1: 62 (1904). 2SvUppslB 26: 1254 (1953). —
-SMÖR. (tillf.) smör som beredes av mjölk från kor som utfodrats med spärgel. Arrhenius Jordbr. 3: 74 (1861).

 

Spalt S 10580 band 30, 1986

Webbansvarig