Publicerad 1986   Lämna synpunkter
STAGG stag4, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -ar.
Etymologi
[sv. dial. stagg, m. o. n., vasst borst på sädesax (i sht korn), kort o. dåligt gräs, stagg; jfr ä. d. stag, spets, brodd (d. stag, stak, m. o. n., vasst borst på blomma l. sädesax); till roten i STINGA. — Jfr STAGG, sbst.1]
bot. gräset Nardus stricta Lin., som kännetecknas av borstlika blad och trådsmalt ax sammansatt av syllika, ensidigt riktade småax (o. som på grund av sin korthet, seghet o. olämplighet till foder betraktas ss. ogräs); förr möjl. äv. allmännare, om kort, svårbärgat gräs i allmänhet; jfr BOCKSKÄGG 2 e, FNUGG 2 slutet, GET-SKÄGG 2 a, HÄRA. Stagg .. (dvs.) fnugg i smått gräs. Spegel (1712; från Östergötl.). ”Stagg gör lien slö och ger magert hö.” Ordspråk. Fries Ordb. 118 (c. 1870). Han såg, vad ingen annan sett i den bygden: att den stora maden, på vilken det växte endast kort stagg, var odlingsbar. Göth Böss. 117 (1926). Selander LevLandsk. 112 (1955). — jfr PINN-, SO-, ÄNGS-STAGG.
Ssgr: STAGG-SLÄKTE(T). bot. släktet Nardus Lin. ArkBot. II. 1: 80 (1904). —
-STARR. bot. starrväxten Carex nardina Fr., som liknar staggen. MosskT 1896, 2: 15. Krok o. Almquist Fl. 1: 298 (1956). —
-VALL. (numera mindre br.) vall bevuxen med stagg. Sernander LöfängBjärkSäb. 63 (cit. fr. 1705). Norr om byn (Önnestad) omväxlade (enl. storskifteskartan 1762) kärr, ”skarp ljungmark”, ”tuvig staggvall”, hårdvall och madäng. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 105 (cit. fr. 1762).
Avledn.: STAGGIG, adj. (numera föga br.) som utgöres av l. innehåller stagg. Allvin Mo 7 (1857; om gräs).

 

Spalt S 10813 band 30, 1986

Webbansvarig