Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STILLT stil4t, adj. n., o. adv.
1) (utom i slutet i sht i vitter stil) stilla (se STILLA, adj. o. adv. 1), still (se d. o. 1); äv. motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 i, i sht i slutet. Om sedan .. (myntverket) stode stillet på någre år eller och myntes småt mynt (osv.). RA I. 3: 14 (1593); jfr STILLA, adj. o. adv. 1, särsk. 1 i γ. Ibland hör jag mig sjunga, hör det riktigt och ligger och sträcker ut armarna, och mörkret är inte stillt längre, inte svart, det är som röda hvirflar bara. Hallström VilsnF 146 (1894). En flöjel pekar stillt mot nord / i middagshettans rus. OoB 1894, s. 224. Stillt står mitt hufvud. Om blott jag fick fred! Hallström Sagodr. 11 (1910); jfr STILLA, adj. o. adv. 1 i. De många vattenhjulen vid Upplands strömmar har stannat .. och det är stillt i smedjorna, där de ligger ingrävda i backen nedan Dammbrösten. TurÅ 1943, s. 234; jfr STILLA, adj. o. adv. 1 i γ. — särsk. (fullt br.) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 a, b, om väder l. vind l. (ytan av) sjö l. hav; ofta predikativt, i sådana uttr. som det är l. blir stillt (äv. vädret är stillt, vattnet ligger l. blir stillt). Itt skönt stilt wädher. Forsius Phys. 153 (1611). Lind 1: 286 (1738; om vatten). Här är stilt öwer alt, knapt rör’s en fiäder å watnet. Palmfelt Ecl. 38 (1740). Man har nu (vid Tjörn) bättre hopp om Fisket, så snart wattnet blifwer stilt. GT 1786, nr 100, s. 3. Aldrig en våg uppväxte derinom (hamnen), / .. stillt skimrade vattnet. Johansson HomOd. 10: 94 (1844). Vädret var stillt. Topelius Fält. 1: 275 (1853). Stillt vatten .. våghöjd i m. 0—1. Smith 336 (1917). En kväll, när solen sjönk och havet låg stillt. Reuter 2: 19 (1922). Det är så stillt i kväll — och har varit så stillt hela dagen — att man kunnat höra vattenfallen i trakten. Ekelöf Självbiogr. 143 (1937); möjl. till 2. En gång, när vi skulle segla ut mellan Godö och Giske, blev det alldeles stillt. Hasslöf SvVästkustf. 44 (1949). — jfr BLEK-, SJÖ-STILL.
2) (i sht i vitter stil) stilla (se STILLA, adj. o. adv. 2, 3 b). Sedan bleff thet fridsamt och stilt vthi Hispanien. Schroderus Liv. 357 (1626); jfr STILLA, adj. o. adv. 3 b. När allting som längst hade ramlat och dundrat ifrån sig allt nergenom och utomkring, så blev det ändå så tyst och stillt som en liten suck på slutet. Högberg Utböl. 1: 34 (1912); jfr STILLA, adj. o. adv. 2. Här (i döden) ser jag alltet hvila stillt i Gud, / här kan jag helt mig själf förglömma — / och därför är här ro. Heüman EkSyn. 62 (1913). De somnade så stillt. Hedberg HemSång 95 (1922); jfr STILLA, adj. o. adv. 3 b. Ännu i sömnen kom då och då en snyftning, men slutligen susade hennes andhämtning stillt och regelbundet. Sandel Dropp. 69 (1924); jfr STILLA, adj. o. adv. 2, 3.
Spalt S 11820 band 30, 1989