Publicerad 1989   Lämna synpunkter
STINNRIK l. STINRIK, adj.
Ordformer
(stin- 1730—1762. stind- 1807—c. 1817. stinn- 1730)
Etymologi
[möjl. ombildning av STEN-RIK (med anslutning av förleden till STINN 1 d l. 3)]
(†) mycket l. ytterst rik; jfr STEN-RIK. Somlige som woro utfattige blefwo förmögne män, andre twärt om stinrike fingo knapt behålla så mycket som de nödwändigt behöfde at lefwa utaf. SedolärMercur. 1: nr 3, s. 6 (1730). Jag har .. sedt .. offta, at stora och stinnrika männers Arfwingar måst .. wittna om Guds ords sanning i denna saken (dvs. att Gud är en stark hämnare). Därs. nr 19, s. 8. (Hansaförbundets) magt wäxte .. til den högd, at från år 1340 til 1428 wågade desse stinrike Köpmän, at förklara de mägtigaste Konungar krig. GbgMag. 1762, s. 90. Stindrik, se Stenrik. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (c. 1817).

 

Spalt S 11864 band 30, 1989

Webbansvarig