| Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STINN stin4, adj. -are; n. o. adv. STINT stin4t.
A.
1) (ut)spänd (se SPÄND, p. adj. 1 a) l. (upp)-svälld l. svällande o. styv; helt l. hårt l. till bristningsgränsen (ut)spänd; äv. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mer l. mindre liktydigt med: styv (i fråga om ngt icke ledat som är böjbart). Stinna segel, av vinden (hårt) utspända segel, svällande l. (väl)fyllda segel. Med fickorna stinna av äpplen och kassarna stinna av paket. När strengen är stinnast, så brister han snarast. SvOrds. B 7 a (1604). Hans (dvs. Heraclius’) manlige Instrument stodh alltijdh stint och öfwer enda, at så offta han slogh ifrån sigh sitt Watn, sprutade thet honom i Ansichtet. Schroderus Os. 2: 211 (1635). Om man .. legger .. (en ox-)Blåsa för en Spis Eld, lär man snart förspörja at den inneslutne Luften utwidgar och utpösar sig så, at Blåsan blir deraf heel stinn. Triewald Eldmachin 22 (1734). Snufwa, Coryza, mandlarnas och tungspäns inflammationer, hwarest delarna i början äro upswulna, stinda, torra och liksom heta. Acrel Sår 196 (1745). Wäfwen spännes hel stinn (på torkållan), så at han intet ligger på ärl-stenarne uti ugnen, när något tungt lägges derpå at tårcka. Warg 404 (1755). Bäck ÅmVetA 1778, s. 76 (om blodådror). Vi funno (vid obduktionen) .. Magen stind och uppöst. Schützercrantz 1Förlossn. 54 (1785). Djuren stå med stinna juver, spretande med spända spenar. Collinder Kalev. 263 (1948). — jfr BLOD-, BUK-, FULL-, FÖL-, GRIS-, KRÄV-, MAG-, MAT-, MJÖLK-, PROPP-, ROM-, SEGEL-, SKROV-, UNG-, VÄDER-STINN m. fl.
a) om (person l. djur i fråga om) mage l. buk: (av mycken mat l. dryck l. av gas) spänd l. utspänd l. uppspänd (så att det är svårt att böja l. röra sig). The fylla theras buuk och vthtänia honom så stinnan att han ther öffuer må brista. PJGothus Savonarola SyndSp. H 1 b (1593). Han skal icke läggia sigh medh godha Brödhers vthi Ööl och Wijnhws, och fylla sigh så stinn, at man må löpa op Dören medh honom. Leuchowius Zader 451 (1620). Kommer Hästen icke at purgera, utan i stället blifwer stinn och upblåst, så (osv.). PH 5: 3116 (1751). Såväl hos barn, som fullväxta, hvilka lida af stinn buk .. bör man före bruket af ollonkaffe föreskrifva först lösande, sedan uttömmande medel, samt en noggrann diét. Hygiea 1840, s. 321. Efter måltiderna hos föräldrarna voro de vanligen stilla och stinna som Boa constrictorn, som svalt en oxe. Lewenhaupt Sjuttiot. 152 (1937).
b) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person l. djur: som har en av fetma utstående l. utspänd mage; välfödd o. välgödd (så att skinnet verkar spänt); äv. mer l. mindre bildl. Jämt henne (Flätja), kom där ock wältande fram en stinner en Sälle. Stiernhielm Herc. 39 (c. 1652, 1668). Sådant tractament (dvs. hackelse o. havre) får .. (hästen) 3 gånger om dagen, men är stin och feet och skiner som en spegel. BrinkmArch. 1: 178 (1713). Nu fingo vi en stinn fågel på spöet! Vi äro värfvare, vi, munsjör. Heidenstam Karol. 2: 273 (1898). (Handlaren) blir tjockare och stinnare för var dag som går. SvD 28/11 1925, Bil. s. 4.
c) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i det oeg. l. bildl. uttr. stinn i krävan, uppblåst, högfärdig, pösig; förr äv. i uttr. ta krävan stinn av väder, skrävlande l. uppblåst ge sken av att kunna genomföra mer än som är utförbart l. dyl.; jfr 3 o. KRÄVA, sbst. 2 b. Var det .. blott af väder hon (dvs. den nya ministären) tagit kräfvan stinn, visste man åtminstone med säkerhet, att så snart bublan sprucke, skulle man bli qvitt hela sällskapet. Crusenstolpe Ställn. 13: 68 (1848). Bondeson NAllmogBer. 9 (1888: stinn i kräfvan). — jfr KRÄV-STINN.
d) om penningpung l. plånbok o. d.: stinn på grund av att den är välfylld med pengar; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., särsk. i uttr. betecknande att ngn är försedd med l. har mycket pengar l. är förmögen; äv. (i överförd anv.) om person: penningstark l. förmögen (äv. i uttr. stinn av pengar). Tänk hur’ han (dvs. penningpungen) tyner utaff, som förr war sprängder och stinner (när man skall gifta sig). CupVen. C 5 b (1669). Så mener mongen, at den som wil winna ära / Kan med en stinder pung långt lätter hinna dit. Lindahl Tanckef. 72 (1740). Kanske (som mången gjort sitt val) / Jag borde uppbörden förpakta, / Att blifva stind af Statens gods? Wallin (SVS) 1: 452 (1806). Crusenstolpe Tess. 3: 216 (1847; oeg., om krigskassa). Många gånger var .. (sedelboken) fullkomligt tom på sedlar, men papper och dylikt kunde utfylla sedlarnas plats, så att den såg stinn och välmående ut. Jämten 1927, s. 61. En dumbom kom, av pengar stinn. / Så miste jag allra kärasten min. Kruuse VinKv. 70 (1933); jfr 3. — jfr PENNING-STINN.
e) i oeg. l. bildl. anv. (jfr c, d), betecknande att ngt föreställs ss. hårt utspänt (o. sprängfullt); särsk. om nederbördsfyllda moln; jfr 4. Sen Väderguden trött, sin kalla lystnad mättat, / Och sig de stinna moln ifrån sin börda lättat, / Blir jorden (osv.). SvMag. 1766, s. 228. Det digra Lindbloms lexikon i sina två stinna qvartband. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 15 (c. 1822). Tjocka medvurstar, feta skinkor och stinna ostar hängde som skylt. Svenson-Graner YDom. 35 (1910). Molnen gled tunga ovanför honom, de var vita och stinna som om de var dräktiga. Husáhr Jeriko 147 (1958).
B. i vissa specialanv. l. bildl. l. oeg. anv. av 1.
2) om ögon l. i fråga om sätt att se.
a) om ögon: (uppspärrade o.) spända l. spänt (o. orubbligt) blickande; uppspärrade, stirrande; äv. om blick o. d.: spänd (o. orubblig) l. stirrande. Gapa / Med stinne Ögon djt som Koo på Wäderqwarnen. Spegel GW 170 (1685). (Hästen fruktar så litet faran, att han ej går) medh nederbögdt hufwud; såsom Oxen; vthan medh raak halsz, och stinda ögon. Isogæus Segersk. 614 (c. 1700). Ögonen stå så stinda. Weste FörslSAOB (c. 1817). Jan plirar litet med högra ögat mot en sommargästfru, som känner otrevnad av den stinna blicken. Då drar det litet i Jans mungipor, ty högra ögat är av emalj och gubbens stolthet. SvD(A) 1932, nr 212, s. 9. Den, som hade inlett (inträdes-)prövningen, d:r T-d, var en grovvuxen, rödbrusig, borstmustaschig herre med stinna bruna ögon och grovt mullrande röst. ÅbSvUndH LIX. 2: 169 (1940).
b) ss. adv.: med spänd l. stadig (o. oförfärad l. bestämd l. sträng) l. orörlig blick; (storögt) stirrande. Se l. titta stint på ngn l. ngt (jfr SE I 2 h β η’). Se l. titta l. stirra ngn stint i ögonen l. ansiktet l. (vard.) synen (jfr SE I 2 l α μ’, ν’). Se stint framför sig (jfr SE I 2 f slutet). Tu bljr blinder, / Om tu wilt alt förstindt thet Liusetz Strjmor tellia / Som intet synes kan. Spegel GW 42 (1685); jfr 6 b. Konungen såg .. med en grym oppsyn på .. (den unge Harald): men pilten såg stint på honom igen. Peringskiöld Hkr. 1: 475 (1697). Den, som ser för stint i solen / Måste derfrån stelögd gå. Holmström Vitt. 208 (c. 1700); jfr SE I 2 c. Då nårsen får se elden, står han och sturar så stint derpå, at man, om lyckan är god, kan på en liten stund med norshofwet ösa op hela tunnan. Hallman Blacksta 30 (1748). (Djuret) satte sig utan ringaste fruktan neder, seendes mig stint an, lika som det länge warit bekant med mig. DeFoë RobCr. 55 (1752). Nog ter sig flickan som sig bör, / Ser stint på sysslan, stackars liten, / Och föga på alt fjäset hör / Af den välborne herrn med pliten. Lenngren (SVS) 2: 284 (c. 1815). En stigare skulle gå före mig på stegarne och yttrade, då han gick: ”Se sig nu inte omkring, allraminst ner åt botten, utan håll ögonen stinnt på stegen.” Adelsköld Dagsv. 2: 17 (1900). Starfelt Nödh. 13 (1968). — särsk.
β) (i Finl., numera föga br.) i oeg. l. överförd anv. i uttr. skåda stint, liktydigt med: se mycket förvånad l. mycket eftertänksam ut. Att ”skåda stinnt” betyder att se antingen mycket förvånad eller mycket eftertänkande ut. Topelius Fält. 4: 583 (1864).
3) [jfr 1 b] (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person: dryg l. stursk l. högfärdig l. pösig l. uppblåst; jfr 1 c. En hop Bokhållare bli icke stinne nog, om de icke få heta Camererare. Dalin Arg. 1: 119 (1733, 1754). Sen blef jag bränvinsInspector, / Kom dagligt mer och mer i flor, / Och satte summor in på Banken; / Var stinn och dryg och förde stat. Lenngren (SVS) 2: 135 (1795). — jfr HÖGFÄRDS-STINN (Andersson MickelR 213 (1900)).
4) (numera bl. i vitter stil) proppfull l. sprängfylld l. till brädden full l. fylld; äv. (om saft l. buljong o. d.): (över)fylld av must l. näring o. d.; nästan bl. i uttr. stinn av ngt o. med bevarad karaktär av oeg. l. bildl. anv. av (samt utan klar avgränsning från) 1 (e). Floden står stinn av lax. Ladan är stinn av kärvar. Jag såg .. / Hans bröst så stint af gråt, rätt som det ville spricka. Holmström Vitt. 193 (c. 1700). Beckar som om wåhren rinna; Och ä stinna. Warnmark Sångt. 7 (1701). En .. Bröllops-Sång .. / Där Versen .. / Ei wore stinn af Ord, som föga ting betydde. Brenner Dikt. 2: 35 (1726). Där satt kortvaruhandlanden, stinn av hemligheter från sällskapsordnar. Hallström UngdNov. 53 (1894, 1923). Barnets somrar är ju så mycket mäktigare än den vuxnes. Åtminstone minns jag somrarna från mina tidigaste fjärilsamlarår som så oerhört stinna. Rosendahl Fjäril 7 (1945). Den härliga, den farliga buljongen, så stinn av kalorier, så ljuvlig att sörpla. OoB 1963, s. 369. — jfr GLOS-STINN. — särsk. i fråga om atmosfär l. luft o. d.: som är tjock o. fylld med utdunstning o. dyl. l. (bildl.) med ngt abstrakt, t. ex. liv l. förväntan l. handling o. d.; äv. i fråga om tjock o. fet offerrök. (Biograf-)salongen .. flämtar i en atmosfär som är stinn av utdunstningar. Rogberg Två 44 (1929). I en jättering, som ständigt ökar / .. uppstiga tusen stinna offerrökar. Hemmer Helg 47 (1929). Luften stod stinn av dofter. Alving DamKlubb. 375 (1931). Rymden stod av liv och handling stinn. Bohman OndEld. 52 (1935). För några veckor sedan var luften stinn av .. förväntan. GHT 1943, nr 214, s. 8.
5) [eg. specialfall av 4] (†) om längdmått l. viktenhet: som är (ngt) längre resp. tyngre än normen för vedertagen måttsenhet; dryg. (Han) hadhe .. opburit gärden af them och hafft et betzman som är stinnare till twå marcker på Pundet. UpplDomb. 1: 42 (1622). Erich Biörson i rogstadh hafuer föruit fierdingzmahn Nilss helgeson i Lindum, at han skulle hafua, sagdt at din wijcht ähr stinare, ähn min ähr. ÅngermDomb. 16/10 1638, fol. 141. Stinna mil = dryga mil. Samzelius Ordl. (1902; från Överkalix).
6) orubblig; envis; ihärdig o. d.
a) (†) om hopp l. förhoppning: fast; orubblig. Thioralfr siuknade och döden skilde honom från den Krona, den han redan i sin stinda förhoppning upslukat. Mörk Ad. 1: 188 (1743). De gingo upfylta med ett stindt hopp om Segren, och sågo redan i tanckarne de mästa Fienderna slagna för sina fötter. Därs. 2: 444 (1744).
b) [utvecklat ur 2 b] (tillf., i vitter stil) ss. adv.: envist; ihärdigt, stadigt. Fötterna sökte den andras blint / och glömde sin plikt, är jag rädd. / Mina åtminstone vägrade stint / att stiga upp ur din bädd. Gierow Ödl. 41 (1937).
7) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] (i Finl., vard. l. bygdemålsfärgat) ss. adv.: svårt (motsatt: lätt (se LÄTT, adj.2 9 b)); i uttr. ha stint att fatta, ha svårt att fatta. Men fast man inte kan några vitsar så är man ändå tvungen att lyssna till dem — och låtsas förstå. Det har visat sig att det inte alltid är så lätt för den som har stint att fatta. JakobstadT 25/5 1982, s. 8.
(1, 4) -FULL. så full att innehållet väller ut l. svämmar över, fylld till bristningsgränsen, stinn o. full. Pulpeten kunde .. vara så stinnfull med pengar, att klaffen inte gick igen. Adelsköld Dagsv. 1: 286 (1899). —
-RIK, se d. o. —
(1 e) -SNÄCKA. (†) (snäcka av) släktet Buccinum Lin. (av arten Buccinum undatum Lin., valthornssnäcka, som tillhör de största snäckorna i sv. farvatten o. har jämförelsevis bukigt o. i viss mån trumpetlikt skal). Buccinum (Stindsnäcka). VetAH 1793, s. 107. —
(2 a) -ÖGD, p. adj. om person: som har stinna ögon; äv.: som har uppspärrade o. överraskade l. nyfikna ögon; äv. i överförd anv., om känslotillstånd i sådana uttr. som stinnögd förvåning o. d. Lundberg Paulson Erasmus 187 (1728). Stindögd .. Som stindar ut ögonen el. ser stindt ut. Weste FörslSAOB (c. 1817). ”Hvad är det för ett dumt rabbel”, utlät sig rektorn, när han (en gång under konfirmationsläsningen) stinnögd åhört mitt föredrag till slut. Öman Ungd. 143 (1889). ”Nä hör du”, ropade .. (redaktionssekreteraren) stinnögd, ”va är meningen?” Törnblom Murvl. 258 (1918).
STINNHET, r. l. f. [fd., d. stindhed] egenskapen att vara stinn; särsk. till 1, i sht till 1 a: egenskapen att vara l. känna sig stinn l. (ut)spänd. En sådan uti rättan Tid brukad Åderlåtning, tömer ey allena någorlunda Ådrorna, som med desz Stindhet förhindra Fostrets Framgång, utan (osv.). Hoorn Jordg. 1: 258 (1697). Modersiuka (dvs. hysteri) .. yttrar sig med .. (bl. a.) stinnhet, stopp i halsen, band öfwer bröstet. Darelli Sockenapot. 196 (1760). (Jag) kan .. icke med visshet angifva, huru denna svulnad blifvit förorsakad, hvad det var och hvart det gick, som här giorde stindheten. Acrel Chir. 32 (1775). Uppswällning, Stinnhet. När Swinen föräta sig, eller dricka för snålt, eller ock drifwas mycket häftigt mot winden, uppswälla de. Wahrman Manski o. Wolstein 222 (1807). Den dästhet och stinnhet, som alltför ofta infinner sig efter ett mäktigare julfirande. Östergren (1946). jfr blod-, väder-stinnhet. särsk. i mer l. mindre bildl. anv. Ett lärdt munväder, hvarmed hvarje litet försök till spekulation måste uppblåsas ända till stinnhet. Leopold 4: 46 (c. 1820).
Spalt S 11857 band 30, 1989